måndag 29 juni 2009

Mina barn

Det finns tre barn som jag sover bredvid ibland - Sparkot, Snarkot och Sjukot.

Sjukot är stor - vuxen faktiskt - så henne sover jag bara med när hon är sjuk. Halsböldig. Det är jättesvårt att somna bredvid en sjukling som feberyrar och har väldigt svårt att andas. För att inte tala om hur läskigt det är att vara nära hennes sjukdom. Jag är väldigt, väldigt rädd för streptokocker. Men, hon opererade ju bort mandlarna för ett tag sedan så det kommer kommer antagligen inte att behöva bli så mycket sovande bredvid henne i fortsättningen.

Sparkot däremot, henne sover jag med väldigt ofta och det verkar inte som om hon kommer att vilja sluta med det än på ett tag. Hon sover som en galning - både i betydelsen "sover mycket, mycket hårt" och "rör sig så mycket i sömnen att man skulle kunna tro att hon var spritt språngande galen". Jättesvårt att somna när man vet att man när som helst kan få näsan bruten av hennes vevande armbåge, knä eller bakhuvud. Läskigt.

Snarkot är en precis lika jobbig nattgäst som sina systrar. Han har liksom sin storasyster lite halsmandelkrångel, men inte så att han får halsfluss eller bölder eller något sådant. Han snarkar istället. Som en hel karl. Som en stor, fet, stupfull karl. Ikväll var det han som bestämde sig för att somna i vår säng. Så ikväll är det är hans fel att jag sitter vaken och tittar på inspelade Dexter och dricker alldeles för stark öl istället för att sova gott. (jag orkade inte gå ner i källaren och hämta en god Heineken utan tog en Westmalle ur kylen istället. Galet stark - och uräcklig)

måndag 22 juni 2009

Trångbodda?


Här inne bor det en fågelfamilj. I perfekt ögonhöjd för barnen. Promenaden hem från dagis är helt plötsligt mycket roligare.

söndag 21 juni 2009

"Klara, vilken är din favoritfärg?"

"Vet inte. Om man får välja något blodigt så tar jag nog röd."

tisdag 16 juni 2009

Hon gillar ost

4-åringen håller en Hushållsost i famnen. Hon kramar om den ömt och sjunger en hyllningssång till den:

Ost
Du är så underbar
Du är så god
Du är så dödlig
Inte

fredag 12 juni 2009

Konstigt

Äldsta dottern har inte sovit i sitt rum i natt utan i soffan i teverummet i källaren. Det är inte särskilt konstigt. Hennes pojkvän har sovit över här. Inte heller det är särskilt konstigt. De har dessutom haft sällskap av en stor svart hund därnere. En trevlig prick som viftade glatt på svansen och kom och hälsade på mig när jag försökte krångla mig fram till tvättstugan med yngsta dotterns nerpinkade sängkläder (och nerpinkade sängkläder är verkligen inte något särskilt udda inslag här just nu). Som sagt, hunden som har tillbringat natten i vår källare tillsammans med min dotter och hennes pojkvän var en trevlig prick. Men han är inte vår hund. Och inte pojkvännens heller. Han verkar bara ha sovit här ändå. Sånt tycker jag är konstigt.

Dessutom spöregnar det ute. Mitt i sommaren. Det är väl ändå jävligt konstigt, eller hur?

Fler konstiga saker som händer.

(Och för guds skull, håll isär döttrarna i det här inlägget - äldsta dottern är 17 år. Hon är den med pojkvän och mystiska hundbesök. Yngsta dottern är bara 4 år och den som pinkar på sig om nätterna. Inte tvärtom. Man vill ju inte att det ska bli några pinsamma missförstånd här.)

måndag 8 juni 2009

Han gillar Rybak

Erik: Mamma? Får jag kolla på teve efter maten?

Jag: Ja, till klockan åtta.

Erik: Bra. Då ska jag titta på han som vann Melodifestivalen. Om och om igen, ända tills klockan är åtta.

lördag 6 juni 2009

Adresser



När jag skrev i det förra inlägget att ingen har bott i makens pojkrum på tjugo år så började jag räkna efter lite. Och det är på dagen, eller i alla fall på veckan, tjugo år sedan vi flyttade hemifrån. Packade flick- respektive pojkrum i Täby och flyttade till en jättestor tvåa på Södermannagatan på Söder. Det var Frälsningsarmén som ägde huset och de brukade stå på gatan utanför lokalen i grannhuset och spela på söndagsmorgnarna. Lägenheten var ordentligt sliten och hade stora sprickor i både väggarna och taket. Men det spelade ingen roll, den var ju vår. Vår första lägenhet. Och den låg på Söder.

Jag var överlycklig över att äntligen få bo inne i stan. Det hade varit min högsta önskan i många, många år. Maken brydde sig nog inte mycket om just det, han hade lätt kunnat bo kvar i Täby i hela sitt liv och trivts. Man kan väl säga att jag räddade honom från Täby. Att jag kom ridande på en vacker vit springare, med ett förstahandskontrakt i näven, och svepte med honom till Söder. Till civilisationen.

Fast så jäkla underbart var det ju inte på Söder då – 1989. Det var rätt så sunkigt på sina ställen faktiskt. Det hippa, snygga Media-Söder föddes ju några år senare. Och några år efter det blev det ganska så slätstruket och medelklassigt. Men jag gillade alla de där olika Söder. De hade sin charm allihop.

En adress som jag inte gillade lika mycket var min första mailadress, en teliaadress som löd: förnamn.efternamn@sodertalje.telia.com.

SODERTALJE?!

När jag fick den, någon gång under andra halvan av nittiotalet, bodde vi på Skånegatan, den absolut tuffaste gatan i Stockholm på den tiden. I hela Sverige till och med. Vi hade bytt bort den trevliga lägenheten på Södermannagatan mot en fyra på Skånegatan. Där levde vi djupt olyckliga i något år innan vi bytte den mot en trea i samma hus, på samma våning till och med. Och i den trean stortrivdes vi. Vet inte exakt varför det var så stor skillnad i trivselfaktor faktiskt. Trean hade fler fönster mot gatan, det var nog det.

Jag var så jävla mallig över att bo där på Skånegatan att jag nästan dog. Och blev såklart helt förkrossad när Telia bestämde sig för att ge mig en mailadress som indikerade att jag bodde i Södertälje!! Tror till och med jag grät en skvätt. Jag använde inte den mailadressen en enda gång. Jag vägrade. Jag kunde ju inte gärna låta någon tro att jag bodde i Södertälje istället för på Skånegatan. Helt otänkbart!

Nu bor jag inte på Söder längre. Men jag tror att jag kommer att flytta tillbaka någon dag.

God morgon?


Lite då och då, när vi har festat hos svägerskan, vaknar jag upp i makens gamla pojkrum i Täby. Jag brukar vara galet bakfull och ledbruten och Lena PH brukar stirra på mig från planschen som ingen har orkat ta ner från väggen trots att det är tjugo år sedan maken flyttade därifrån. Fy fan, vad jag hatar sådana morgnar.

tisdag 2 juni 2009

Klara vill se Winx. Det börjar vid fyra och hon kan inte klockan. Med andra ord har hon frågat mig var femte minut sedan hon vaknade i morse.