Det finns tre barn som jag sover bredvid ibland - Sparkot, Snarkot och Sjukot.
Sjukot är stor - vuxen faktiskt - så henne sover jag bara med när hon är sjuk. Halsböldig. Det är jättesvårt att somna bredvid en sjukling som feberyrar och har väldigt svårt att andas. För att inte tala om hur läskigt det är att vara nära hennes sjukdom. Jag är väldigt, väldigt rädd för streptokocker. Men, hon opererade ju bort mandlarna för ett tag sedan så det kommer kommer antagligen inte att behöva bli så mycket sovande bredvid henne i fortsättningen.
Sparkot däremot, henne sover jag med väldigt ofta och det verkar inte som om hon kommer att vilja sluta med det än på ett tag. Hon sover som en galning - både i betydelsen "sover mycket, mycket hårt" och "rör sig så mycket i sömnen att man skulle kunna tro att hon var spritt språngande galen". Jättesvårt att somna när man vet att man när som helst kan få näsan bruten av hennes vevande armbåge, knä eller bakhuvud. Läskigt.
Snarkot är en precis lika jobbig nattgäst som sina systrar. Han har liksom sin storasyster lite halsmandelkrångel, men inte så att han får halsfluss eller bölder eller något sådant. Han snarkar istället. Som en hel karl. Som en stor, fet, stupfull karl. Ikväll var det han som bestämde sig för att somna i vår säng. Så ikväll är det är hans fel att jag sitter vaken och tittar på inspelade Dexter och dricker alldeles för stark öl istället för att sova gott. (jag orkade inte gå ner i källaren och hämta en god Heineken utan tog en Westmalle ur kylen istället. Galet stark - och uräcklig)
Ingen träning. Ingen svält. Bara gåslever.
7 år sedan