Födelsedagar

-Vart ska du mamma?

-Till Täby, för det är Linus födelsedag.

-Mamma, eftersom han är död, ska du lägga blommor på hans begravning då?

Ja, för så är det ju nu. Istället för att knöla ner några hundralappar i ett kuvert och ge honom (några dagar för sent oftast) så åkte jag till minneslunden i Täby med en bukett och en ljuslykta. Det är inte så man ska fira sin brorsons 15-årsdag. Ingen 15-årsdag borde firas så.

Och om en vecka ska jag göra samma resa igen, på Timos 25-årsdag.

Sommaruppehåll

Nu har sommaren kommit och teveveckan är helt uppfuckad. Sommaruppehåll precis överallt. I kväll är det dubbel-LOST och jag har sett fram emot det i en hel vecka. Ända tills det slog mig att det innebär att även LOST tar uppehåll över sommaren (kanske ännu längre, jag har inte vågat kolla upp hur det står till med det).

Äsch, tänker ni kanske nu. Vad gnäller hon för? Sommaren som är så härlig och man sitter ute hela kvällarna och allt är bara sååå underbart och avslappnat.

Ni förstår ingenting.

Ordningen är återställd, tyvärr

Ingen bra dag

Det är måndag.

Jag har en huvudvärk som varken Naproxen, kaffe eller en stor påse godis rår på.

Äckliga Rachael Ray pratar om tonåringars kjollängd på TV.

Skolan har börjat och jag kollar ändå på äckliga Rachael Ray.

Jag har bara tre cigaretter kvar och jag har ingen lust att gå ut och köpa nya. Dessutom misstänker jag att jag inte har några pengar att handla för ändå.

Mitt vardagsrum, som var tipptopp i lördags, ser ut som ett sönderbombat Toys R Us. Med läskfläckar över hela golvet.

Tro, hopp - och sedan mörker

MoDo inledde ju semifinalerna så bra - 2-0 i matcher mot HV och allt såg ovanligt lyckosamt ut. Och då började jag som vanligt tro att "jamen, det här kan ju faktiskt funka! Jag kommer att få uppleva ett mirakel". Men såklart ryckte HV upp sig och slog MoDo i två matcher - och nu faller jag igen. As fucking usual.

Som jag ser det kan den här semin gå på två sätt: Antingen slår HV MoDo i två raka till och så är allt slut. Eller så går det till en sjunde och avgörande, som är jämn och tät och går till sudden - som HV vinner - och så är allt slut.

Det mest troliga är väl att det blir en sjunde match så att jag hinner få upp hoppet och att universum ger mig den där sista chansen att falla. Och falla, och falla, och falla...


Edit:
Det finns förstås, kom jag på så här i efterhand, ett ännu mer ondskefullt scenario: Att MoDo klarar semin och går till final - och får stryk på hundra olika sätt där.

Ishockeyminnen

Som svensk hockeyfantast i allmänhet, och MoDo-fantast i synnerhet, är jag van vid att det går åt helvete när man minst anar det. Jag har under min aktiva tittarkarriär hunnit mer fler besvikelser än jag egentligen orkar med. Och inte lär jag mig av mina misstag heller. Jag har en märklig förmåga att elda upp mig mer än vad jag borde - och fallet blir därför så otroligt mycket hårdare än vad det skulle behöva vara.

OS i Nagano 1998 - allt var kört. Ingen jävel trodde ju egentligen på att det skulle gå att göra två mål på tretton sekunder (eller hur många sekunder det nu var). Det var ju inget att hoppas på. Men så gjorde ju Peter Forsberg ändå ett mål, och då vaknade mitt hopp igen. Jag trodde verkligen att det skulle kunna gå vägen. Det gjorde det självklart inte.

SM-finalen 1999 - MoDo kunde bara inte förlora finalserien mot Brynäs! Hela säsongen hade varit en lustfylld promenad mot den enklaste segern i världshistorien. Det kunde bara gå åt ett håll. Käpprätt åt helvete.

SM-finalen 2000 - MoDo återigen i final, denna gång mot Djurgården. Det blev dyngpeck i tre raka matcher. Första matchen i Globen slutade 5-0 till Djurgården. Jag var där, festklädd i min nyinköpta MoDo-tröja, och såg förödelsen. Nästa morgon vaknade jag upp på golvet i vardagsrummet - bakfull som aldrig förr (fortfarande iklädd min nu ganska sunkiga MoDo-tröja) och fantastiskt försenad till dotterns engelskakurs. Det var bara att skynda iväg och lämna henne, utan att byta om och utan att duscha. På vägen hem mötte jag en gammal klasskamrat som jag inte sett på många år. Hon såg givetvis alldeles fantastisk ut, medan jag stod där med bakfyllehåret på ända och med en smutsig ishockeytröja på mig. Inte min stoltaste stund.

VM 2000 - Sverige åker ut mot Finland i kvartsfinalen. Och slutar som sjua.

OS 2002 - Vitryssland i kvarten, och ett märkligt mål i slutet av tredje perioden. Jag behöver inte säga mer. Jo, det behöver jag visst det förresten: Stackars Tommy Salo fick bära hundhuvudet för fiaskot i Salt Lake - allt blev hans fel. Visst, nu råkade hans miss vara alla brakmissars moder - men sånt är livet. Målvakter gör prakttavlor ibland. Inget konstigt med det. Salos miss ändrar inte det faktum att Tre Kronor borde ha kunnat göra betydligt fler än fjuttiga tre mål på Vitryssland. Att ett helt lag fullt av superhjältar, mästerliga spelare varenda en, skiter i att ens försöka göra mål för att motståndet är för enkelt - det är skandalen. Inte den där målvaktmissen.

World Cup 2004 - Kvartsfinal mot Tjeckien i Globen. Tjeckien vinner med 6-1. Aj.

Men det finns ju en massa roliga hockeyminnen också! Mer om det en annan dag.

Så var det slut...

Så var Melodifestivalen avgjord då. The Ark vann - och ingen är väl särskilt förvånad över det? Jag är nöjd med resultatet, men jag är kanske inte lika nöjd med att det nu är över. Melodifestivalen har ju svällt ut under årens lopp, och är numera en lååång följetong som verkligen lämnar ett stort tomrum efter sig när allt är klart. Vad ska jag nu ägna mina TV-kvällar åt?

SM-slutspelet i hockey är ju ett alternativ. Det skulle kunna fylla ut en del av tomrummet (en mycket stor del). Jag älskar verkligen ishockey, men eftersom jag håller på MoDo har jag hunnit vänja mig vid att alltihop med allra största sannolikhet slutar i en ändlös besvikelse. Det ser jag inte fram emot.