Födelsedagar

-Vart ska du mamma?

-Till Täby, för det är Linus födelsedag.

-Mamma, eftersom han är död, ska du lägga blommor på hans begravning då?

Ja, för så är det ju nu. Istället för att knöla ner några hundralappar i ett kuvert och ge honom (några dagar för sent oftast) så åkte jag till minneslunden i Täby med en bukett och en ljuslykta. Det är inte så man ska fira sin brorsons 15-årsdag. Ingen 15-årsdag borde firas så.

Och om en vecka ska jag göra samma resa igen, på Timos 25-årsdag.

Dopet igår var jättefint. Vi hade köpt en halskedja med tillhörande hänge (ett E för Emmanuel) som vi var helnöjda med. Hans föräldrar gillade det tydligen också för de hade redan köpt ett exakt likadant. Såklart.

Nästa gång jag är i en kyrka är det för att begrava Linus. När jag tänker på det vill jag bara kräkas.

Stunder i kyrkan

Har suttit en stund och tittat på olika typer av begravningskransar. Det känns helt absurt att behöva tänka på sånt till ett syskonbarn. Igen.

På lördag ska vi på dop. Det känns betydligt mer normalt.

Vardag

Jag behövde komma igång med lite saker idag.

Viktigast var att kolla upp om jag hade blivit registrerad på magisterkursen överhuvudtaget. Med tanke på att jag bara rafsade ihop mina saker och sprang därifrån mitt i ett seminarium i måndags så var det lite oklart.

Så jag skickade ett mail idag. Det första skolarbete jag har gjort på en hel vecka.

Och det visade sig att snälla Monika, hon som hjälpte mig att kolla upp tågtider från Borås i måndags när jag själv var helt oförmögen att tänka en enda tanke och som höll mig sällskap på stationen den där långa timmen innan tåget gick, hade hjälpt mig med det också. Tur att man har bra vänner.

Ett mail fick jag iväg och nu är jag helt slut. Det fanns inte mer ork än så.

Men det är väl en början, antar jag.

I måndags morse förlorade min bror Martin sin 14-åriga son Linus i en olycka. Han blev påkörd av ett tåg när han var på väg till skolan och han dog omedelbart.

Idag är jag hemma ett tag efter att ha varit hos dem i ett par dagar och det är med väldigt blandade känslor jag sitter här. Det var skönt att komma hem, krama barnen och maken, duscha, vila lite och sedan få somna i min egen säng. Jätteskönt var det.

Men jag känner mig väldigt långt borta.

Jag vet att de blir oerhört bra omhändertagna – släkt och vänner finns i överflöd, grannar har tagit ledigt från sina jobb och skjutsar familjen varthelst de behöver åka, lagar mat åt dem, svarar i telefon och tar emot alla blommor som väller in. Allt det här vet jag för jag har ju varit hos dem, men nu när jag är hemma och inte kan se det med egna ögon så funderar jag i alla fall hela tiden. Hur är det med dem? Äter de, sover de? De har väl någon hos sig?

Jag kan inte säga att jag längtar efter att åka tillbaka i eftermiddag för det är så oerhört svårt att vara så nära deras bottenlösa smärta. Min egen sorg tar jag ju bättre hand om hemma, här där det är jag som blir omhändertagen och ompysslad. Men samtidigt är det så oändligt mycket bättre att vara med dem mitt i allt det där vidriga än att sitta här, långt bort, och undra.

Martin har skrivit om alltihop på sin blogg. Oerhört jobbigt att läsa - men himla fint också, för den som orkar.

http://faschingseskapader.blogspot.com/

Linus

Min härliga, smarta, roliga och rätt så fantastiska brorson.

Du fattas oss enormt.