Den bästa dagen

För Karin Boye är det "en dag av törst" och för Erik är det att åka till Naturhistoriska Riksmuseet och titta på mineraler (och sedan köpa några i museets butik).

För mig är det att veta att jag inte behöver laga mat. En dag utan planering, inköp och lagande av mat. Jag har två bästa dagar framför mig.

Choklad, Champagne och Choice Hotels

Ikväll ska jag och Hank bli bjudna på middag av Fasching och svägerskan. Sedan ska jag bjuda Hank på en jävligt trevlig hotellnatt på Clarion.

Världens bästa dag?

*Barnen sov till halv tio.
*Toppenväder.
*Städade hela huset (kanske inte jätteskoj, men så underbart härligt när det är färdigt).
*Åkte till soptippen (inte heller jätteskoj, men igen - underbart härligt när det är färdigt).
*Åkte och handlade på ett ställe som hade mina favoritgodisar - jättehallonlakritsnappar och mintlakritskola.
*Byggvaruhuset som maken ville gå in på hade stängt.
*Två gigantiska entrecoter till middag. Och lite melon. Ingen potatissallad.
*Och sedan, med start klockan 18 på TV6: fem och en halv timme osedda säsong 7-Scrubs. Fem och en halv timme ren kärlek.

Kent på Zinkensdamm

(Kim har tagit bilden. Fler bilder från konserten finns på hennes blogg - I Mitt Blickfång)

Jag har alltid tyckt att låttexter är viktiga. Maken kan med lätthet njuta av en smäktande fransk ballad (förutsatt att det är Celine Dion som sjunger) utan att fatta ett enda ord medan jag tycker att det är jobbigt att inte veta vad sjutton hon sjunger om. Musik som framförs på spanska är extra jobbig eftersom det ofta smygs in ett par ”corazon” lite här och där – något som av någon anledning får mig att känna mig illa till mods. Lurad på något vis. Vet inte varför.

Texter på svenska är extra viktiga eftersom man inte riktigt kommer undan med samma tramsigheter som man gör i engelskan. ”I’m thinkin’ about my doorbell/when ya gonna ring it, when ya gonna ring it” är en sensationellt tramsig text. Men tänk er den på svenska – då blir den så fjantig att man nästan dör. Somligt funkar bättre på engelska helt enkelt.

Trots att jag tycker texter är viktiga, både vad som sägs och hur det sägs, så hade jag igår inga som helst problem med att stå i sommarnatten (nåja, kvällen i alla fall) och yla ”varför får jag inte på mig dina blåjeans/varför får jag inte på mig dina blåjeans/varför får jag inte på mig dina blåjeans/varför får jag inte på mig dina blåjeans/VARFÖR FÅR JAG INTE PÅ MIG DINA BLÅJEANS”. Är det inte märkligt?

Konserten på Zinkensdamm igår var min första Kentkonsert på åtta år. Och inte mycket har förändrats – de är fortfarande lika makalöst bra som de var förr. Jag trodde att jag kanske skulle tycka annorlunda eftersom jag inte lyssnar på dem lika ofta som jag gjorde, men så var det inte alls. Hela dagen idag har jag gått och gnolat på gamla favoriter som jag inte har ägnat en tanke på flera år – Stenbrott, Blåjeans och Vi kan väl vänta tills i morgon bland annat. Otroligt roligt.

Ta tio minuter och titta på den fantastiska finalen – Mannen i den vita hatten (16 år senare) och en helvetes massa konfetti. Magiskt. Magiskt, säger jag!

Yasuragi

För ett par år sedan, när jag var i Barcelona, fick jag väldigt tråkiga besked per telefon mitt i natten och sedan dess drabbas jag alltid av vild panik varje gång telefonen piper när jag sover borta. Första natten på Island väcktes jag av ett sms som givetvis skrämde vettet ur mig och fick mig att sätta mig upp i sängen och skrika rakt ut. Innan jag hann fram till mobilen hade jag hunnit tänka ut minst hundra vidrigheter som hade kunna hända med barnen där hemma. Men det var bara kompisen E-L som undrade något om ett glömt paraply, hon visste inte att jag var bortrest.

Messet som äldsta dottern (som satt barnvakt åt de små medan vi var på Hasseludden) skickade i natt var precis lika harmlöst, men innan jag hade hunnit läsa det hade jag ju ändå hunnit bli klarvaken och livrädd. Och kissnödig. När jag skulle treva mig fram till toan (jag ville inte tända lampan och väcka maken) så lyckades jag gå rakt in en vägg, på något vis med pekfingret först. Det gjorde skitont och lät jättehögt. Han vaknade såklart.

Sedan somnade han raskt om medan jag var fortfarande klarvaken. Jag hade inga öronproppar med mig och varje litet ljud som han gav ifrån gjorde mig fullkomligt vansinnig. Det finns inget värre än att lyssna på någon annans sovljud när man själv inte kan sova. Jag tänkte att jag kanske skulle hata honom lite mindre om jag satte på teven så det gjorde jag. Det funkade ganska bra. Jag hatade honom lite, lite mindre.

Min ganska dåliga natt glömdes dock rask bort när frukosten kom.

Se så glad tjejen på bilden är. Det skulle ni också vara om ni fick en sån här frukost.

Nämen?

Hockey på SVT? Jag är så lycklig att jag nästan gråter.

SM-GULD

SM-guld SM-guld SM-guld
SM-guld SM-guld SM-guuuuld
SM-guld SM-guld SM-guld
SM-guuuuld SM-guld

Skriver man det tillräckligt många gånger så ser det lite märkligt ut, men det kan det vara värt. Jag tror jag skriver det lite till.

SM-guld SM-guld SM-guld
SM-guld SM-guld SM-guuuuld
SM-guld SM-guld SM-guld
SM-guuuuld SM-guld

Min nygamla pessimism gjorde susen, och MoDo tog guldet igår. Jag är så lycklig!

Efter sjunde semifinalen mot HV71 fastnade tv-kameran ett ögonblick på en otroligt besviken tjej i publiken. Hon satt där i sin HV-tröja och såg så obeskrivligt ledsen ut. För en kort sekund så tänkte jag "skärp dig tjejen, det är ju bara hockey" men så insåg jag att hon var jag. Hon var jag alla de där åren som jag satt där efter slutsignalen och var så där tom och besviken. Så vem är jag att säga att hon ska skärpa sig? Det är ju inte bara hockey, det är så otroligt mycket mer än så. Det är ju HOCKEY för fan!

Ett märkligt telefonsamtal

-Ja hallå, det är Christian.
-Hej Christian, det är Anna. Jo, eh, det är så här, att MoDo gick just mycket oväntat till final. Och en av matcherna spelas på fredag - så den där middagen vi skulle bjuda er på på fredag, skulle vi kunna ta den på torsdag istället? Eller efter söndagsmatchen, den borde vara slut någon gång runt åtta? Är det okej?

Det var okej. Middagen blir av på söndag istället.

Och MoDo är i final! Det kommer att göra ont, så fruktansvärt ont, när de förlorar den. För med min tur så är det ju precis det de kommer att göra. Men ikväll orkar jag inte tänka på det - ikväll ska jag bara vara glad!

Tro, hopp - och sedan mörker

MoDo inledde ju semifinalerna så bra - 2-0 i matcher mot HV och allt såg ovanligt lyckosamt ut. Och då började jag som vanligt tro att "jamen, det här kan ju faktiskt funka! Jag kommer att få uppleva ett mirakel". Men såklart ryckte HV upp sig och slog MoDo i två matcher - och nu faller jag igen. As fucking usual.

Som jag ser det kan den här semin gå på två sätt: Antingen slår HV MoDo i två raka till och så är allt slut. Eller så går det till en sjunde och avgörande, som är jämn och tät och går till sudden - som HV vinner - och så är allt slut.

Det mest troliga är väl att det blir en sjunde match så att jag hinner få upp hoppet och att universum ger mig den där sista chansen att falla. Och falla, och falla, och falla...


Edit:
Det finns förstås, kom jag på så här i efterhand, ett ännu mer ondskefullt scenario: Att MoDo klarar semin och går till final - och får stryk på hundra olika sätt där.

Bra dagar

För det mesta går ju allt åt helvete, eller hur? Ni vet, sådana där dagar då man har väskan full av cigaretter men inte någon tändare, eller när man vaknar på lördagmorgonen och alla kaffefilter är slut, eller de där lördagmorgnarna när man har hur många kaffefilter som helst men det jävla kaffet är slut istället. För det mesta är det ju så.

Men så finns det dagar där allt går som det ska också. Sådana där dagar då man hittar en gammal Margarita DrinkMix i skåpet, en som man hade glömt bort att man hade, och det bara råkar finnas en flaska Jose Cuervo Especial kvar i barskåpet.

Det är precis sådana dagar som MoDo lyckas slå HV71 borta med 3-1.

Fler ishockeyminnen

Det finns ju som sagt ett par glada hockeyminnen också, ögonblick som fortfarande kan få mig att tappa andan.

OS i Lillehammer 1994 - Final mot Kanada. Det var bara två minuter kvar av tredje perioden när Tre Kronor kvitterade. Inga mål i sudden och det blev straffar. Peter Forsberg gör en fantastisk straff ("han gör ett Kenta Nilsson-mål killen! Det är fullständigt otroligt!") och när Tommy Salo sedan räddade Paul Kariyas straff så var guldet klart. Jag såg inte matchen på TV, men det gör inget - den var nog ännu bättre på radio. Lyssna här.

VM i Schweiz 1998 - Final mot Finland. Finalen avgjordes i bäst av två (eh?) och Sverige vann den första med 1-0. Den andra finalen, som slutade 0-0, spelades på vår bröllopsdag. Det blev hockey i brorsans källare istället för middag på någon tjusig lyxkrog. Det gjorde inget.

VM i Finland 2003 - Inget guld den här gången, men ändå en turnering värd att minnas - tack vare den märkliga matchen mot Finland. Tre Kronor låg under med 1-5 och allt var förlorat. Eller? Tydligen inte - Sverige vände, och vann med 6-5. Lyssna gärna här igen, det är så otroligt roligt! Jag varken såg eller hörde slutet på den här den här matchen eftersom jag stängde av radion när Finland gjorde sitt femte mål. Lite synd, kan jag ju tycka så här i efterhand...

OS i Turin 2006 - Final mot Finland. Niklas Lidström smackade in 3-2 i inledningen av tredje perioden, och det resultatet stod sig. Slutminuten var det mest nervpirrande jag har varit med om. Finland var otroligt nära att kvittera och sockersöta Henrik Lundqvist hade det jobbigt på slutet. Han storspelade dock, och Sverige tog sitt andra OS-guld.

VM i Riga 2006 - Sverige vann finalen mot Tjeckien med 4-0, och blev historiska. Ingen har vunnit både OS-guld och VM-guld samma år förut.

Och så har jag ett mycket levande hockeyminne, ett som jag minns sådär alldeles särskilt tydligt eftersom jag var där. Jag vet att det var 2002, E var nyfödd och vi bodde kvar i trean på Söder, jag vet att det var så. Jag minns det så otroligt tydligt. Brorsan och jag gick och såg Djurgården-Frölunda i Globen och Frölunda vann med 8-1. Skitkul! Sedan bestämde vi oss för att se nästa match i Globen också och då vann Frölunda igen - med lika stora siffror den gången. Jag vet att det var så, jag var ju där. Fast så var det tydligen inte alls. Mitt minne har spelat mig ett spratt - det var inte alls 2002, det var 2004 och E var inte alls särskilt nyfödd. I själva verket var han lite drygt 2 år och jag var redan gravid med K. Vi hade flyttat från lägenheten i stan till huset i Aspudden. Och Frölunda vann inte alls den andra matchen med lika stora siffror, det blev bara 6-4.

Hur kan det komma sig att något jag minns så glasklart visar sig vara ett falskt minne? Ett hopplock av gamla SM-slutspel bara. Otäckt. Tänk om hela mitt liv, alla mina minnen, bara är ett skämt. Att allt jag vet bara är bluff?