När jag skrev i det förra inlägget att ingen har bott i makens pojkrum på tjugo år så började jag räkna efter lite. Och det är på dagen, eller i alla fall på veckan, tjugo år sedan vi flyttade hemifrån. Packade flick- respektive pojkrum i Täby och flyttade till en jättestor tvåa på Södermannagatan på Söder. Det var Frälsningsarmén som ägde huset och de brukade stå på gatan utanför lokalen i grannhuset och spela på söndagsmorgnarna. Lägenheten var ordentligt sliten och hade stora sprickor i både väggarna och taket. Men det spelade ingen roll, den var ju vår. Vår första lägenhet. Och den låg på Söder.
Jag var överlycklig över att äntligen få bo inne i stan. Det hade varit min högsta önskan i många, många år. Maken brydde sig nog inte mycket om just det, han hade lätt kunnat bo kvar i Täby i hela sitt liv och trivts. Man kan väl säga att jag räddade honom från Täby. Att jag kom ridande på en vacker vit springare, med ett förstahandskontrakt i näven, och svepte med honom till Söder. Till civilisationen.
Fast så jäkla underbart var det ju inte på Söder då – 1989. Det var rätt så sunkigt på sina ställen faktiskt. Det hippa, snygga Media-Söder föddes ju några år senare. Och några år efter det blev det ganska så slätstruket och medelklassigt. Men jag gillade alla de där olika Söder. De hade sin charm allihop.
En adress som jag inte gillade lika mycket var min första mailadress, en teliaadress som löd: förnamn.efternamn@sodertalje.telia.com.
SODERTALJE?!
När jag fick den, någon gång under andra halvan av nittiotalet, bodde vi på Skånegatan, den absolut tuffaste gatan i Stockholm på den tiden. I hela Sverige till och med. Vi hade bytt bort den trevliga lägenheten på Södermannagatan mot en fyra på Skånegatan. Där levde vi djupt olyckliga i något år innan vi bytte den mot en trea i samma hus, på samma våning till och med. Och i den trean stortrivdes vi. Vet inte exakt varför det var så stor skillnad i trivselfaktor faktiskt. Trean hade fler fönster mot gatan, det var nog det.
Jag var så jävla mallig över att bo där på Skånegatan att jag nästan dog. Och blev såklart helt förkrossad när Telia bestämde sig för att ge mig en mailadress som indikerade att jag bodde i Södertälje!! Tror till och med jag grät en skvätt. Jag använde inte den mailadressen en enda gång. Jag vägrade. Jag kunde ju inte gärna låta någon tro att jag bodde i Södertälje istället för på Skånegatan. Helt otänkbart!
Nu bor jag inte på Söder längre. Men jag tror att jag kommer att flytta tillbaka någon dag.
Jag var överlycklig över att äntligen få bo inne i stan. Det hade varit min högsta önskan i många, många år. Maken brydde sig nog inte mycket om just det, han hade lätt kunnat bo kvar i Täby i hela sitt liv och trivts. Man kan väl säga att jag räddade honom från Täby. Att jag kom ridande på en vacker vit springare, med ett förstahandskontrakt i näven, och svepte med honom till Söder. Till civilisationen.
Fast så jäkla underbart var det ju inte på Söder då – 1989. Det var rätt så sunkigt på sina ställen faktiskt. Det hippa, snygga Media-Söder föddes ju några år senare. Och några år efter det blev det ganska så slätstruket och medelklassigt. Men jag gillade alla de där olika Söder. De hade sin charm allihop.
En adress som jag inte gillade lika mycket var min första mailadress, en teliaadress som löd: förnamn.efternamn@sodertalje.telia.com.
SODERTALJE?!
När jag fick den, någon gång under andra halvan av nittiotalet, bodde vi på Skånegatan, den absolut tuffaste gatan i Stockholm på den tiden. I hela Sverige till och med. Vi hade bytt bort den trevliga lägenheten på Södermannagatan mot en fyra på Skånegatan. Där levde vi djupt olyckliga i något år innan vi bytte den mot en trea i samma hus, på samma våning till och med. Och i den trean stortrivdes vi. Vet inte exakt varför det var så stor skillnad i trivselfaktor faktiskt. Trean hade fler fönster mot gatan, det var nog det.
Jag var så jävla mallig över att bo där på Skånegatan att jag nästan dog. Och blev såklart helt förkrossad när Telia bestämde sig för att ge mig en mailadress som indikerade att jag bodde i Södertälje!! Tror till och med jag grät en skvätt. Jag använde inte den mailadressen en enda gång. Jag vägrade. Jag kunde ju inte gärna låta någon tro att jag bodde i Södertälje istället för på Skånegatan. Helt otänkbart!
Nu bor jag inte på Söder längre. Men jag tror att jag kommer att flytta tillbaka någon dag.
Inlägg
1 kommentar:
Ja du Anna, jag kommer minsann ihåg några vilda fester i frälis-huset, olyckor i trappor och diverse sockor. Samt bakande av stenhårda lussekatter.
Klart att du ska flytta tillbaka till Söder någon dag, inte Södertälje. :)
Ojoj, inser att den dyra degbunken som lussekatterna blev till i står i vårt badkar och är katternas plaskdamm... När man fyller fyrtio får man väl vara lite sentimental (fast kanske inte över en degbunke).
-C
Skicka en kommentar