Articuno

I måndags morse förlorade min bror Martin sin 14-åriga son Linus i en olycka. Han blev påkörd av ett tåg när han var på väg till skolan och han dog omedelbart.

Idag är jag hemma ett tag efter att ha varit hos dem i ett par dagar och det är med väldigt blandade känslor jag sitter här. Det var skönt att komma hem, krama barnen och maken, duscha, vila lite och sedan få somna i min egen säng. Jätteskönt var det.

Men jag känner mig väldigt långt borta.

Jag vet att de blir oerhört bra omhändertagna – släkt och vänner finns i överflöd, grannar har tagit ledigt från sina jobb och skjutsar familjen varthelst de behöver åka, lagar mat åt dem, svarar i telefon och tar emot alla blommor som väller in. Allt det här vet jag för jag har ju varit hos dem, men nu när jag är hemma och inte kan se det med egna ögon så funderar jag i alla fall hela tiden. Hur är det med dem? Äter de, sover de? De har väl någon hos sig?

Jag kan inte säga att jag längtar efter att åka tillbaka i eftermiddag för det är så oerhört svårt att vara så nära deras bottenlösa smärta. Min egen sorg tar jag ju bättre hand om hemma, här där det är jag som blir omhändertagen och ompysslad. Men samtidigt är det så oändligt mycket bättre att vara med dem mitt i allt det där vidriga än att sitta här, långt bort, och undra.

Martin har skrivit om alltihop på sin blogg. Oerhört jobbigt att läsa - men himla fint också, för den som orkar.

http://faschingseskapader.blogspot.com/