Viktigast var att kolla upp om jag hade blivit registrerad på magisterkursen överhuvudtaget. Med tanke på att jag bara rafsade ihop mina saker och sprang därifrån mitt i ett seminarium i måndags så var det lite oklart.
Så jag skickade ett mail idag. Det första skolarbete jag har gjort på en hel vecka.
Och det visade sig att snälla Monika, hon som hjälpte mig att kolla upp tågtider från Borås i måndags när jag själv var helt oförmögen att tänka en enda tanke och som höll mig sällskap på stationen den där långa timmen innan tåget gick, hade hjälpt mig med det också. Tur att man har bra vänner.
Ett mail fick jag iväg och nu är jag helt slut. Det fanns inte mer ork än så.
Men det är väl en början, antar jag.
Inlägg
5 kommentarer:
Hjärtat, så tungt. Tur att det finns vänner som hjälper en när livet skiter sig.
Heja Monika!
Härligt med vänner!
Tycker för övrigt att ett mail är alldeles tillräckligt.
Kramis
Lotta
En god omtanke till dej från mej.
Det är tur dom finns, dom snälla människorna.
Tänkte bara säga att jag är en av dem som halkat in på din blogg av sorglig slump och tänker lägga den på minnet och återkomma.
Återgången till vardagen utanför hemmet kan faktiskt vara lättare än man tror, just därför att där ute är allt kvar ungefär som vanligt! Säger jag av egen erfarenhet.
Skicka en kommentar