Tonsillit 2

– Det är bra om du tar de här tabletterna samtidigt med mat, säger damen på Apoteket åt mig.

Jag lyssnar inte så noga, jag har ätit dem förut. Minst två halsflussar om året de senaste tjugo åren har lärt mig en del om hur man tar antibiotika. Det har lärt mig att jag spyr av Abboticin, att Klacid är jävligt dyrt och att Ery-Max tydligen är farligt för foster nuförtiden – något det inte ansågs vara när Lilla K fortfarande var ett foster. Nåja, det blev ju folk av henne ändå. Men så säger plötsligt Apotekstanten en grej som gör mig lite fundersam:

– Om du har svårt att svälja tabletterna hela så kan du öppna dem och blanda ut kornen i lite vatten istället. Lättare att svälja då.

Och då undrar jag, när hon vet att jag har så ont i halsen att jag inte ens kan få i mig en tablett (ja, jag har verkligen ont i halsen), varför tror hon att jag kan äta mat då? Tror hon att tabletter är större och krångligare än en smörgås? Att en gelkapsel skulle ha svårare att slinka ner än en köttbulle? Äta mat? Är hon inte klok, människan, ser hon inte hur sjuk jag är?

…och som ni säkert redan har förstått så smittades jag alltså av 15-åringens halsfluss. Antingen var det så det gick till eller så smittades jag av min egen flussrädsla. För jag tror att det kan funka så. Kanske.

Så många frågor

Vad är det som flyter i min kaffekopp? Är det en tvestjärt? Vad fan gör den där, och hur kom den dit? Och varför är den halv? VARFÖR I HELVETE ÄR DEN HALV?

Måste jag kräkas nu?

Tonsillit

Verbal Kint: Keaton always said, "I don't believe in God, but I'm afraid of him." Well, I believe in God -- and the only thing that scares me is Keyser Soze. (The Usual Suspects, 1995)

Jag tror varken på Gud eller Keyser Soze – det enda som skrämmer mig är halsfluss.

15-åriga S har ont i halsen, stackarn. Tack och lov har hon inte den vidriga streptokockflussvarianten den här gången, men jag är ändå lite rädd för henne. Hon får inte röra mina saker och jag ser till att hålla mig på behörigt avstånd hela tiden.

Min senaste halsfluss var ofin nog att bryta ut dagen innan julafton och jag fick tillbringa hela julhelgen med att gråta (försiktigt så att det inte gjorde för ont) och titta på julmaten. Att äta var inte att tänka på, inte heller att dricka något annat än vattnet som behövdes för att skölja ner värktabletter och antibiotika (och då grät jag också). Jag tvingades fasta den 23, 24 och 25 december. En riktig skitjul med andra ord. Men jag gick ner ett par kilo i alla fall, hur många gör det under julhelgen?

En länk till världens äckligaste halsflussida. Bilderna syns inte på sidan längre, men de är fortfarande klickbara. Sjukt äckliga (och för mig oerhört fascinerande på ett jävligt skruvat vis). Klicka på egen risk: http://phil.hiett.googlepages.com/

Skillnaden mellan trick och magi

– Mamma, om jag klättrar upp och hänger mig upp och ner med benen i den där lyktstolpen… då… då… då skulle det vara ett trick, mamma. Eller hur?
– Mmmm.
– Men mamma, om jag gjorde så att Klara flög upp och hängde i lyktstolpen – då mamma, då skulle det vara magi. Eller hur, mamma?

Den här konversationen har vi nästan varje dag på väg till dagis. På samma ställe varje gång. Jag bara nickar till slut (som jag alltid gör när jag försöker stänga ute alla hans ord). Jag säger aldrig att det skulle vara rätt mycket magi om han, som inte ens vågar leka i klätterställningen i parken, plötsligt skulle våga hänga upp och ner i en lyktstolpe. Jag säger aldrig heller att jag bara vill att han ska vara tyst en stund. En minut eller två bara.

Lördagskrysset

Mitt lördagskryss har blivit blött och varje gång jag försöker skriva något går tidningen sönder. Dessutom råkade jag riva av ena hörnet när jag försökte snygga till det lite.

Stad i Zambia, fem bokstäver? Någon som vet?

Ett ljuvt konsertminne

Häromdagen berättade en dagismamma som jag träffade i parken att hon skulle gå och se Barbara Streisand i Globen i sommar. Hon hade tömt sitt sparkonto och köpt en svindyr biljett och var nu hur nöjd som helst. Barbara var värd de pengarna, tyckte hon.

Jag kan förstå henne, även om det inte är just Barbara som skulle kunna få mig att plocka ut alla mina sparpengar (som för övrigt bara är 173 kronor). Just nu vet jag inte vem eller vilka jag skulle betala 6000 kronor för att se. För några år sedan var det Alanis Morissette, och några år innan det var det väl Genesis kanske. Fast jag har sett både Alanis och Genesis och behövde tack och lov inte punga ut mer än 300 för biljetterna och någon tusing för tågresorna till Göteborg.

Den billigaste konserten jag har varit på måste i alla fall ha varit Metallica på Göta Lejon (1984). Kompisen Cia hade fått gratisbiljetter från skivaffären hon praoade i eftersom ingen annan ville ha dem. Cia och jag gillade inte heller Metallica på den tiden – men vad fan, det var ju gratis. Och hårdrock var ju ändå alltid hårdrock, även om den var dålig.

Jag fick i alla fall valuta för mina pengar (Roslagsbanan var ju inte gratis) eftersom Matte Arkhem var där (jag sa av någon anledning aldrig bara Matte, det var alltid både för- och efternamn – Matte Arkhem. Mattearkhem). Jag såg honom precis innan konserten började där han stod några rader bakom oss och headbangade stenhårt till någon Anthraxlåt och han var precis sådär snygg som jag mindes honom. Han såg ut precis som Nikki Sixx fast utan den fjantiga hårdrocksfrillan (och jag har alltid undrat om det var likheten med Nikki Sixx som gjorde Matte Arkhem snygg eller om det var tvärtom – att Nikki Sixx bara var snygg för att han liknade Matte). Jag träffade honom bara några få gånger, i olika hårdrockssammanhang, men han upptog i princip alla mina tankar under större delen av det året. Han hade samma födelsedag som jag och jag trodde nog att det gjorde oss till själsfränder på något vis. Jag tror inte att han tänkte så.

Konserten blev hur som helst ett ljuvligt minne tack vare honom – Metallica sög, men att ha fått en glimt av Matte Arkhem var alldeles, alldeles underbart.


Och om jag skulle betala 6000 kronor för något så skulle det kanske vara det här:

Päron, bajs och sandiga falukorvar

Livet blir lätt lite märkligt när man har barn. Man tvingas säga konstiga saker ("nä hörru, inga päron på snoppen!"), man blir glad för trivialiteter (till exempel kan man bli så glad över att den förstoppade lilla bebisen äntligen har bajsat, att man sjunger en liten bajskorvssång för sig själv vid skötbordet. Utan att vara ett dugg pinsam, tycker man själv i alla fall.) och man gör en hel del annat besynnerligt. Idag tog jag emot en sandig falukorvsbit från min gråtande dotter, sköljde av den under kranen och gav den sedan tillbaka till henne. Så blev hon glad igen.

Själv kände jag mig bara tragisk på något vis. Och lite flottig.

Katten Charlie...

...eller en gräddbakelse?

Grattis till oss!

Ett stort grattis till lilla sockersöta Samuel Påhlsson som blev Stanley Cup-mästare i natt! Fast jag måste sluta kalla honom liten och söt känner jag, killen är snart 30 och inte alls särskilt liten. Söt passar inte riktigt heller.

(och grattis till mig – jag fick godkänt på min usla tenta. Och ingen örfil…)

Bilden har jag snott från Aftonbladet

Blöjfri, dag 1

Nerpinkade trosor – en
Nerpinkade kalsonger (eftersom hon bara hade ett par trosor och sedan blev tvungen att låna kalsingar av E) – fyra
Nerpinkad soffa – en
Nerpinkat nattlinne – ett

Kissningar i pottan – noll
Kissningar på gräsmattan (naken och förvånad) – en