– Mamma, om jag klättrar upp och hänger mig upp och ner med benen i den där lyktstolpen… då… då… då skulle det vara ett trick, mamma. Eller hur?
– Mmmm.
– Men mamma, om jag gjorde så att Klara flög upp och hängde i lyktstolpen – då mamma, då skulle det vara magi. Eller hur, mamma?
Den här konversationen har vi nästan varje dag på väg till dagis. På samma ställe varje gång. Jag bara nickar till slut (som jag alltid gör när jag försöker stänga ute alla hans ord). Jag säger aldrig att det skulle vara rätt mycket magi om han, som inte ens vågar leka i klätterställningen i parken, plötsligt skulle våga hänga upp och ner i en lyktstolpe. Jag säger aldrig heller att jag bara vill att han ska vara tyst en stund. En minut eller två bara.
Ingen träning. Ingen svält. Bara gåslever.
7 år sedan
1 kommentar:
Barn och katter påminner på något sätt om varandra. Samma sak ska göras vid en viss situation varje dag. /Kim.
Skicka en kommentar