Päron, bajs och sandiga falukorvar

Livet blir lätt lite märkligt när man har barn. Man tvingas säga konstiga saker ("nä hörru, inga päron på snoppen!"), man blir glad för trivialiteter (till exempel kan man bli så glad över att den förstoppade lilla bebisen äntligen har bajsat, att man sjunger en liten bajskorvssång för sig själv vid skötbordet. Utan att vara ett dugg pinsam, tycker man själv i alla fall.) och man gör en hel del annat besynnerligt. Idag tog jag emot en sandig falukorvsbit från min gråtande dotter, sköljde av den under kranen och gav den sedan tillbaka till henne. Så blev hon glad igen.

Själv kände jag mig bara tragisk på något vis. Och lite flottig.