Välkommen till Borås

Bibliotekshögskolan, måndag morgon. Jag sitter och får min uppsats sågad i småbitar, och på min bänk har någon klottrat: jävla stockholmare. Ingen bra början på veckan.

Men uppsatsen blev godkänd till slut och sökuppdraget likaså. Tentan var mycket enkel. Simpel rent av. Så simpel att jag misstänker att jag har fattat allt fel.

Catfight – och en annan fight som tyvärr inte var lika jämn

Alldeles nyss slogs katten Charlie så mycket med en annan katt att jag kände mig nödgad att ta fram trädgårdsslangen och spruta vatten på dem. Och två blöta katter sprang åt varsitt håll. Det såg lite roligt ut.

Lika roligt var det inte igår, när jag blev tvungen att slå ihjäl en liten fågel som Charlie hade skadat väldigt illa.

Och nu Borås i två dagar. Inga arga katter, inga döda fåglar – bara uppsatser och sökuppdrag så långt ögat når. Och en tenta.

Franska dofter

Vi firade lite igår, maken och jag. Egentligen skulle vi ha gjort det i fredags men han kom hem så sent från sin franska slottsvistelse så vi valde att vänta en dag.

Först sushi i mängder (till mig, maken, Saga och Klara) – en 10-bitars blandad lyx, en 10-bitars lax, en 10-bitars avokado, en 10-bitars vegorullar och en 10-bitars bara ris (till Klara). Pannkakor till Erik.

Sedan gott vin (se bilden) och en ost som luktade fot. Fot som varit instängd en hel bokreadag (och man är bokhandlare) i en av de där ohyggligt stora Nikedojjorna man hade på nittiotalet. Sån fot.

Den låg väl inpackad i papper, folie och plastpåse i kylskåpet under mindre än ett dygn. Det är mer än tolv timmar sedan vi plockade ut den ur kylskåpet och det luktar fortfarande fot därinne. Den pyttebit som blev kvar slängdes för en bra stund sedan och soppåsen är utburen. Köket luktar fortfarande fot. En alldeles underbar ost. Jag minns inte vad den hette och alla spår av den är utplånade (förutom doften). Synd.

La plume de ma tante est sur la table de mon oncle

Jag kan inte få Celines Ne Partez Pas Sans Moi ur huvudet. Jag har sjungit på den i timmar. Tur att det bara är jag och småbarnen hemma, jag har fortfarande inte lärt mig franska.

Dumstrut är inlämnad

Äntligen är jag av med Dumstrut! (vi har kallat uppsatsen för det under hela skapandeprocessen, men i morse bytte vi tyvärr till det betydligt tråkigare "Två Bilddatabaser, en jämförande studie bla, bla, bla...")

Hade jag inte varit ensam vuxen här hemma (maken sitter på ett slott utanför Paris och leker chef) så hade jag supit till ordentligt. Riktigt ordentligt.

Men det var väl själva fan...

Nu är jag ruskigt trött på vetenskaplighet och akademiska skitförnämheter, idiotiska problemformuleringar och framvärkta syften. Åt helvete med tjat om jävla källor och referenser. Det var jag som sa det. Alldeles nyss. Jag hade till och med de här kläderna på mig.

Helvete…

Librarian/Liberian

Ikväll visar sexan The Librarian, men i tablån som just visades stod det The Liberian. Otroligt roligt. Fast så klart, för någon som är nergrävd i Skogsbibliotekets databaser så kanske precis allt är roligt.

Det är lite tyst här

Jag håller på att skriva en uppsats om Lycksele skogsbiblioteks bildarkiv. Det är därför jag inte skriver något här, jag får liksom mitt roliga på annat håll just nu.

Recensera bajset

En underavdelning till Gissa bajset skulle man kanske kunna säga. Men då det inte blir mycket till gissningslek för Klara när hon har varit på toa, eftersom hon faktiskt vet vems bajset är då, så behövs tydligen lite nya grepp på det hela.

Och jag antar att det är därför som den här nya leken har uppfunnits. Varenda gång måste hon berätta precis hur många pluttar som kom (ibland kan det heta pluppar, ibland kluttar, vet inte om det är någon skillnad), vi måste tillsammans titta ner i toan och se vilken som var störst, vilken färg den har och fundera över vart den minsta har tagit vägen. Lika underhållande varje gång.

Ohälsa

Jag var på Grill Ruby igår och åt mig kallsvettig. Inte på det där flickfjantiga sättet där hon äter en halv sallad och sedan klagar över att ”Åh jag är så mätt att jag nästan dör” trots att hon egentligen hade velat ha mycket, mycket mer.

Jag åt en 300-grams entrecote med bearnaise, guacamole, caesarsallad, potatis- och kronärtskocksmos, pico de gallo, sweet potato-gratäng, mango-och ananassalsa, ruccola- och spenatsallad och en svamp- och sparrissallad. Innan dess hade jag ätit en gigantisk bönburrito med sallad och gräddfil. Och till efterrätt en cheesecake. Kallsvettig på riktigt alltså.

Maken drack sig kallsvettig istället.

Yasuragi

För ett par år sedan, när jag var i Barcelona, fick jag väldigt tråkiga besked per telefon mitt i natten och sedan dess drabbas jag alltid av vild panik varje gång telefonen piper när jag sover borta. Första natten på Island väcktes jag av ett sms som givetvis skrämde vettet ur mig och fick mig att sätta mig upp i sängen och skrika rakt ut. Innan jag hann fram till mobilen hade jag hunnit tänka ut minst hundra vidrigheter som hade kunna hända med barnen där hemma. Men det var bara kompisen E-L som undrade något om ett glömt paraply, hon visste inte att jag var bortrest.

Messet som äldsta dottern (som satt barnvakt åt de små medan vi var på Hasseludden) skickade i natt var precis lika harmlöst, men innan jag hade hunnit läsa det hade jag ju ändå hunnit bli klarvaken och livrädd. Och kissnödig. När jag skulle treva mig fram till toan (jag ville inte tända lampan och väcka maken) så lyckades jag gå rakt in en vägg, på något vis med pekfingret först. Det gjorde skitont och lät jättehögt. Han vaknade såklart.

Sedan somnade han raskt om medan jag var fortfarande klarvaken. Jag hade inga öronproppar med mig och varje litet ljud som han gav ifrån gjorde mig fullkomligt vansinnig. Det finns inget värre än att lyssna på någon annans sovljud när man själv inte kan sova. Jag tänkte att jag kanske skulle hata honom lite mindre om jag satte på teven så det gjorde jag. Det funkade ganska bra. Jag hatade honom lite, lite mindre.

Min ganska dåliga natt glömdes dock rask bort när frukosten kom.

Se så glad tjejen på bilden är. Det skulle ni också vara om ni fick en sån här frukost.

Uddar

Bye bye Aspudden, hello Hasseludden