(Kim har tagit bilden. Fler bilder från konserten finns på hennes blogg - I Mitt Blickfång)
Jag har alltid tyckt att låttexter är viktiga. Maken kan med lätthet njuta av en smäktande fransk ballad (förutsatt att det är Celine Dion som sjunger) utan att fatta ett enda ord medan jag tycker att det är jobbigt att inte veta vad sjutton hon sjunger om. Musik som framförs på spanska är extra jobbig eftersom det ofta smygs in ett par ”corazon” lite här och där – något som av någon anledning får mig att känna mig illa till mods. Lurad på något vis. Vet inte varför.
Texter på svenska är extra viktiga eftersom man inte riktigt kommer undan med samma tramsigheter som man gör i engelskan. ”I’m thinkin’ about my doorbell/when ya gonna ring it, when ya gonna ring it” är en sensationellt tramsig text. Men tänk er den på svenska – då blir den så fjantig att man nästan dör. Somligt funkar bättre på engelska helt enkelt.
Trots att jag tycker texter är viktiga, både vad som sägs och hur det sägs, så hade jag igår inga som helst problem med att stå i sommarnatten (nåja, kvällen i alla fall) och yla ”varför får jag inte på mig dina blåjeans/varför får jag inte på mig dina blåjeans/varför får jag inte på mig dina blåjeans/varför får jag inte på mig dina blåjeans/VARFÖR FÅR JAG INTE PÅ MIG DINA BLÅJEANS”. Är det inte märkligt?
Konserten på Zinkensdamm igår var min första Kentkonsert på åtta år. Och inte mycket har förändrats – de är fortfarande lika makalöst bra som de var förr. Jag trodde att jag kanske skulle tycka annorlunda eftersom jag inte lyssnar på dem lika ofta som jag gjorde, men så var det inte alls. Hela dagen idag har jag gått och gnolat på gamla favoriter som jag inte har ägnat en tanke på flera år – Stenbrott, Blåjeans och Vi kan väl vänta tills i morgon bland annat. Otroligt roligt.
Ta tio minuter och titta på den fantastiska finalen – Mannen i den vita hatten (16 år senare) och en helvetes massa konfetti. Magiskt. Magiskt, säger jag!
Texter på svenska är extra viktiga eftersom man inte riktigt kommer undan med samma tramsigheter som man gör i engelskan. ”I’m thinkin’ about my doorbell/when ya gonna ring it, when ya gonna ring it” är en sensationellt tramsig text. Men tänk er den på svenska – då blir den så fjantig att man nästan dör. Somligt funkar bättre på engelska helt enkelt.
Trots att jag tycker texter är viktiga, både vad som sägs och hur det sägs, så hade jag igår inga som helst problem med att stå i sommarnatten (nåja, kvällen i alla fall) och yla ”varför får jag inte på mig dina blåjeans/varför får jag inte på mig dina blåjeans/varför får jag inte på mig dina blåjeans/varför får jag inte på mig dina blåjeans/VARFÖR FÅR JAG INTE PÅ MIG DINA BLÅJEANS”. Är det inte märkligt?
Konserten på Zinkensdamm igår var min första Kentkonsert på åtta år. Och inte mycket har förändrats – de är fortfarande lika makalöst bra som de var förr. Jag trodde att jag kanske skulle tycka annorlunda eftersom jag inte lyssnar på dem lika ofta som jag gjorde, men så var det inte alls. Hela dagen idag har jag gått och gnolat på gamla favoriter som jag inte har ägnat en tanke på flera år – Stenbrott, Blåjeans och Vi kan väl vänta tills i morgon bland annat. Otroligt roligt.
Ta tio minuter och titta på den fantastiska finalen – Mannen i den vita hatten (16 år senare) och en helvetes massa konfetti. Magiskt. Magiskt, säger jag!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar