Jag har fått mejl

Jag har fått mejl från två trevliga personer som vill erbjuda mig nya erfarenheter. Det är ju alltid roligt.

Robyn S. Quinteros erbjudande lyder så här: "Bigger penis won't be on TV but in your shorts!"
Man tackar. Det betyder alltså att jag kan använda mitt Canal+ abonnemang till annat än porr, typ mer House och mer hockey? Inte dumt alls. Och den där grejen som jag ska stoppa i brallorna kommer med posten snart, antar jag?

Bobbie T. Groves tycker också att jag borde testa nya saker. "Megadick enlarges your penis, and you enjoy your new sexual experiences!". Ja, det vore ju verkligen en ny och spännande erfarenhet. En helt egen penis! Vilken häftig maskin det måste vara, som kan fixa fram en sån ur någonting helt annat. Det bara måste ju bli en storsäljare. Fast jag hoppas verkligen att man kan ta bort penisen efter ett tag, jag har ingen lust att springa omkring med sån resten av livet. Det verkar obekvämt.

Ceci rendra Fasching bien jaloux, j'espère

RUINART

Dîner

du

Vendredi 26 Octobre 2007

*****

Ruinart Rosé à l'apéritif

Ruinart Blanc de Blancs

"R" de Ruinart

Ruinart 2000

*****

Brochette de noix de Saint-Jacques rôties en anchoïade

Roasted scallops with anchovy flavoured sauce

***

Mille-feuille maraîcher de brocolis et carottes à la chair de Crabe,

crème d'aneth en emulsion légère

Millefeuille of broccoli, carrot and crabmeat terrine, accompanied by a light creamy dill sauce

***

Filet de mourette en robe verte, espuma de champagne,

fond d'artichaut à la barigoule en fine purée et légume du moment confit

Succulent fillet of cod, in a creamy champagne sauce, with a fine purée of artichoke hearts and tomatoes, roasted seasonal vegetables

***

Chaource affiné et méli mélo de salades

Mature Chaource cheese served with tossed mixed leaves

***

Tarte fine aux pommes Boscop façon crumble, sa glace Vanille Bourbon

Apple crumble tart with vanilla ice cream

**********************************

MOËT & CHANDON

Dîner

du

Samedi 27 Octobre 2007

*****

Moët & Chandon Nectar Impérial

Moët & Chandon Grand Vintage 2000 Rosé

Moët & Chandon Brut Impérial

Moët & Chandon Rosé Impérial

***

Foie Gras de Canard au Naturel

Chutney de Fruits aux Raisins Blonds, Pain Brioché

Duck "Foie Gras", Sultana and Fruit Chutney, Briche Bread

***

Aiguillettes de Magret Landais Poêlé

Sauce Brune au Vin de Bouzy, Cannelloni de Pleurotes Persillées

Sauteed Sliced Duck Breast, Bouzy Red Wine Sauce, Cannelloni of Pleurote Mushrooms Parsley

***

Panaché de Fromages et Mesclun de Salade

Selection of Cheese, Mixed Salad Leaves

***

Panna-cotta de Fruits Rouges

Tuilettes aux Amandes et Coulis d'Abricot

Red Fruit Pannacotta, Apricot Coulis and Almond Wafers

***

Jag har varit ute och rest

Jag har varit i Reims i helgen och jag har lärt mig en del under resan.

Champagne är alltid gott. Det anade jag innan också, men jag har aldrig riktigt fått chansen att testa på riktigt. Men nu vet jag att det är lika gott med en Piper Heidsieck klockan tio på morgonen som det är med en Ruinart klockan tio på kvällen. Allra bäst är dock en Moët & Chandon Rosé Imperial till efterrätten runt 22.30.

Det finns skratt som smittar. Härliga, klingande skratt som gör vem som helst glad, och som nästan tvingar en att skratta med. Ibland vet man inte ens varför man skrattar, men det spelar ingen roll – skrattet man hör är så underbart att man inte bryr sig. Och sedan finns det andra skratt. Vi kan kalla dem jobbskratt eller affärsskratt, och de smittar inte alls. Förutom med ett lätt illamående. Jag råkar inte ut för de här skratten så ofta i min egen jobbmiljö (kanske för att jag inte jobbar?) men en gång om året hör jag dem till leda, i Hs jobbmiljö. Jag misstänker att det här är ett manligt fenomen – jag har aldrig hört en kvinna skratta på det sättet.

CDG är världens tråkigaste flygplats. Och den sämst planerade – toaletterna ligger före säkerhetskontrollen. Efter den får man snällt hålla sig om man inte känner för att göra om hela säkerhetsproceduren igen. Och det vill man ju oftast inte.

Den alldeles underbara parfymen CLEAN är näst intill omöjlig att få tag på. Vilket kanske egentligen är något mycket positivt med tanke på hur jäkla dyr den är. Jag lyckades i alla fall få fatt på en CLEAN Shower Fresh på flyget ner till Paris så nu är stackars H lusfattig. Men jag luktar gott.

FYI

1)Fyra arbeten jag har haft i mitt liv:

*Butiksbiträde
*Butiksbiträde
*Butiksbiträde
*Bokhandelsmedhjälpare (för i bokhandeln är man för fin för att kalla sig butiksbiträde)

2)Fyra filmer jag kan se om och om igen:

*Star Wars (de tre gamla och den sista nya – de räknas väl som en film, eller?)
*Sagan om ringen (samma där – bara en film, visst?)
*Fight Club
*A Clockwork Orange (sitter och lyssnar på soundtracket just nu – ögonvätande vackert)

3)Fyra städer jag har bott i:

*Åkersberga (1970-78)
*Täby (1969-1970 och 1978-1989)
*Södermalm (1989-2002)
*Aspudden (2002- )
(strängt taget hör ju både Södermalm och Aspudden till Stockholm, men då skulle jag inte få ihop fyra städer)

4)Fyra tv-serier jag gärna ser:

*Lost
*Monk
*House (och nu när jag äntligen har Canal+ igen så kan jag se den två gånger på tisdagarna. Klockan 21 på fyran och så klockan 22 på Canal+. Tjolahopp!)
*CSI (bara Las Vegas – inte de andra för de är skitdåliga)

5)Fyra ställen jag vill åka till:

*New Orleans (fast nu är det kanske inte så kul där, borde väl vänta några år)
*Tokyo
*New York (igen)
*Las Vegas (igen)

6)Fyra webbsidor jag besöker dagligen:

*Familjeliv
*Blekinge tekniska högskola
*Bibliotekshögskolan
*Och ett annat ställe, som jag inte vill länka till

7)Fyra favoriträtter:

*Lasagne (när jag har lagat den själv, ingen annans verkar duga för mig)
*Potatissallad med massor av kapris och parmesan (nu pratar vi alltså inte om den där vitgeggiga sörjan somliga kallar potatissallad, utan om riktig potatissallad. Släng i lite pinjenötter och parmaskinka också så blir livet ännu roligare)
*Grillat kött (svart och sotigt)
*Carpaccio (överallt och när som helst, men alldeles särskilt den på Porto Fino på Brännkyrkagatan)

8)Fyra ställen där jag trivs:

*Hemma i köket
*Hemma i vardagsrummet
*I Las Vegas
*I lekparken (om jag har trevligt sällskap, annars är det rena döden att vara där)

Äckliga saker som händer här

I går låg Lilla K och sov middag i soffan, precis på den platsen jag ville sitta på. Så jag gjorde som jag brukar göra, jag lyfte upp henne och satte mig ner med henne i knät. Hon brukar gilla att sova så, och jag trivs alldeles utmärkt med den där varma tyngden över mig. Särskilt nu, när jag har feber och går omkring och småfryser hela tiden.

Men det var inte alls så där skönt som det brukar vara. Någonting var fel. Det tog någon sekund innan jag insåg vad det var - hon hade kissat på sig där i soffan och jag hade ju inte bara satt mig i pölen, jag hade dessutom placerat min helt nedkissade dotter i mitt (nyduschade) knä. Det är roligt med barn, nästan hela tiden.

En annan rätt äcklig sak som hände i går, några timmar innan kissincidenten, var när jag satt och läste i vardagsrummet och plötsligt insåg att det där irriterande ljudet jag hörde hela tiden inte alls var tinnitusrelaterat. Det var ett riktigt ljud. Ett riktigt ljud från ett riktigt djur.

(Och visst är det väl ändå lite märkligt, att i dag, när allt går mot förenkling och användarvänlighet, så stavas de där ljuden olika. J i ljud ska tydligen stavas med LJ, medan J i djur får ett DJ istället. Varför? Jag tycker i och för sig att svenskan är förhållandevis förskonad från de värsta tramsigheterna, men när jag läste franska för något år sedan höll den här stavningsproblematiken på att ta livet av mig. Jag satt ensam på min kammare (eller egentligen här i köket) och krävde stavningsreformer åt alla håll och kanter. En vän, som bor i ett fransktalande land och med andra ord inte tycker att franska är särskilt svårt längre, påtalade att även engelskan faktiskt har en del ruskigt märkliga stavningar, men det brydde jag mig inte så mycket om. Jag kan ju engelska.)

Hur som helst, det var ett riktigt ljud från ett riktigt djur jag hörde. Det pep i källaren - på riktigt. Jag smög mig såklart ner för trappan och kikade lite, och där låg katten Charlie och blåstirrade ner i den golvbrunn som pipen kom ifrån. Råttpip i golvbrunnen! Jag hatar att bo i villa ibland. Råttor i golvbrunnarna, tvestjärtar både i brevlådan och kring ytterdörren, spindlar i tvättstugan och ungar överallt (fast ungarna gillar jag ju förstås, och de hade väl funnits hos oss även om vi hade bott i en lägenhet kan jag tro). Pipen försvann i alla fall när lampan tändes, och efter en stund försvann även katten Charlie. Kvar stod jag, ensam och förvirrad, och utan en aning om vad jag skulle göra. Jag spolade lite vatten i golvbrunnen och gick därifrån jag också.

Say my name, bitch!

Tänk om jag hette Anna Svensson Wiik, och fick ett brev från MasterCard som var adresserat till Wiik Svensson (inget förnamn). Tänk om detta brev sedan inleddes med ett ”Hej Wiik!”, som om MasterCard plötsligt hade fått för sig att jag hette Wiik i förnamn, och fortsatte med ”eftersom du är en bra kund hos oss vill vi erbjuda dig…”, och så ett erbjudande om ett nytt kort. Tänk om erbjudandet innebar att jag, som förra året deklarerade en inkomst på 16 000 kronor och som i år räknar med att tjäna ännu mindre, plötsligt skulle ha en köpgräns på 30 000 kronor på det kortet – utan någon som helst kreditprövning.

Tänk om MasterCard inte visste vad deras kunder hette i förnamn, eller att de ens hade förnamn, och om de sedan erbjöd dessa förnamnslösa kunder krediter som vida översteg deras betalningsförmåga. Tänk vad konstigt det skulle vara.

Magic

Jag blev lite inspirerad av brorsans återköpande av gamla sönderspelade skivor. Nu är jag ju inte lika vansinnigt gammal som han (jag grattade honom alldeles nyss på 44-årsdagen - tur att han har en ung fru som kan sparka liv i honom lite då och då), så det blev inga gamla trötta 70-talare för min del. Min värsta spela-sönder-LP-skivor-period var snarare första halvan av 80-talet.

Gillans Magic köpte jag första gången någon gång 1983-84. Den spelade jag sönder och köpte raskt en ny. Som jag spelade sönder. Köpte en ny (på CD den här gången). Den fick någon av ungarna fatt på och repade till oigenkännlighet. Köpte en ny - och tappade bort den (!). Den jag just köpte på Ginza ska ingen jävel få röra. Inte ens jag.

Men vad är det med alla bonus-tracks som alltid ska klämmas in på CD-utgåvorna? Trams är vad det är. Vad mig anbelangar tar skivan slut efter Demon Driver [reprise]. Jag tänker inte lyssna på låtarna 11-18 en enda gång. De hör inte dit.

Och håll med om att det snarare är Bill Murray än Ian Gillan som sjunger Bluesy Blue Sea så vackert här?