Jag blev lite inspirerad av brorsans återköpande av gamla sönderspelade skivor. Nu är jag ju inte lika vansinnigt gammal som han (jag grattade honom alldeles nyss på 44-årsdagen - tur att han har en ung fru som kan sparka liv i honom lite då och då), så det blev inga gamla trötta 70-talare för min del. Min värsta spela-sönder-LP-skivor-period var snarare första halvan av 80-talet.
Gillans Magic köpte jag första gången någon gång 1983-84. Den spelade jag sönder och köpte raskt en ny. Som jag spelade sönder. Köpte en ny (på CD den här gången). Den fick någon av ungarna fatt på och repade till oigenkännlighet. Köpte en ny - och tappade bort den (!). Den jag just köpte på Ginza ska ingen jävel få röra. Inte ens jag.
Men vad är det med alla bonus-tracks som alltid ska klämmas in på CD-utgåvorna? Trams är vad det är. Vad mig anbelangar tar skivan slut efter Demon Driver [reprise]. Jag tänker inte lyssna på låtarna 11-18 en enda gång. De hör inte dit.
Och håll med om att det snarare är Bill Murray än Ian Gillan som sjunger Bluesy Blue Sea så vackert här?
Ingen träning. Ingen svält. Bara gåslever.
7 år sedan
Inlägg
6 kommentarer:
Du råkar inte ha Gillan & Glover Accidentally On Purpose? Eller är det helt fel fråga?
Nej, det har jag inte. Jag tror att jag kanske har haft den en gång i tiden, men jag är faktiskt inte säker. Den kan inte ha lämnat något större avtryck i så fall.
hmmm, visst finns det vissa likheter med en åldrande Murray..
har själv bara haft Gillan på LP med Deep Purple och Sabbath, känns inte aktuellt att skaffa på CD ännu men vem vet -jag blir ju som bekant äldre...
Kimono My House finns dock i CD-hyllan sen 1995. :-)
Swear to God, jag har aldrig hört den låten.
Fasching: Så går det när man flyttar hemifrån innan musiksmaken är fullt utvecklad. Hade du bott kvar ett par år till så hade du hört den. Och hört den, och hört den, och hört den...
fru mju: Jo, man blir ju det (äldre alltså)... i en rasande fart dessutom.
Jag måste vara totalt off när det gäller musik för jag har aldrig ens hört talas om dom... Får jag skämmas nu...?
Skicka en kommentar