Flashback

Någon gång i mitten av sjuttiotalet satt jag och två kompisar uppflugna på ett staket och drömde om coola uppfinningar. Jag minns staketet vi satt på och träskorna jag hade på mig, men jag minns inte vilka kompisarna var. Det mest troliga är att det var Kerstin och någon av tvillingarna Jessika eller Veronika, men jag är inte helt säker. Kanske var det Jimmys lillasyster? Hon vars namn jag inte minns och som var så otroligt jobbig.

Hur som helst så kom vi fram till att det absolut häftigaste som kunde uppfinnas skulle vara en maskin som man kunde spela in teveprogram med. Tänk er, spela in ett teveprogram och titta på igen, och igen, och igen! Vilka fantastiska möjligheter som skulle öppna sig! Hur ballt som helst.

Några år senare kom ju den där maskinen och nu, nästan trettio år efter det, känns väl idén inte så värst ny och fräsch och spännande längre. Till och med lite tråkig kanske. ”Spela in teveprogram? Varför det? Det går väl i repris, herregud?” (eller lite sannare kanske: ”Men det var fan vad mycket sladdar det var då. Vart ska den här sitta? Nähä. Och hur fan ställer man in kanalerna nu då? Äh, jag skiter i den här skiten, vi behöver fan inte kunna spela in något, det räcker väl med att vi kan titta på filmer, eller hur? Fan…”)

Med andra ord har våra små barn aldrig vetat om att man kan spela in teveprogram. Vi har liksom aldrig berättat det för dem.

Så i går när H kom hemsläpandes på en sådan apparat (för plötsligt har det uppstått ett behov, vi har i ett högst ogenomtänkt ögonblick tackat ja till en middag på lördag. När det är melodifestival. Hur tänkte vi?) blev Erik alldeles hänförd. År 2008 fick han uppleva något fantastiskt. ”Spela in teveprogram?! Och titta på igen, och igen, och igen?!” Vilka fantastiska möjligheter som öppnade sig för honom.

Kvart över sex i morse kom han in och väckte mig: ”Jag har börjat spela in barnprogrammen nu, mamma.”

Jag prokrastinerar, alltså är jag pervers

Jag har en uppgift som ska vara inne i morgon klockan 12. Den är inte ett dugg svår och tar max en timme att sammanställa. Tror ni att jag kommer börja nu, eller tror ni att jag kommer att börja i morgon klockan 11?

Att skjuta upp något heter procrastinate på engelska. Ett jävla fult ord. Det är som att ordet självt försöker göra sig större och viktigare än vad det egentligen är. Att skjuta upp något är ju (för det mesta) en rätt harmlös företeelse men det där ordet är allt annat än harmlöst. Det är mer som någonting som perverterade sickon sysslar med i lönndom. Med skumma tillbehör och mycket glidmedel.

Vilken TV-kväll!

Först ett alldeles underbart avsnitt av Spöket Laban på Bolibompa. Det var julafton och väggarna i spökenas del av slottet var pyntade med döskalletomtar. Labolina fick en nalle som höll sitt avslitna huvud under armen och Laban fick ett guldfiskskelett i en skål. Barnteve när den är som allra, allra bäst!

Sedan ett osett Scrubs där JD oroar sig för det stundande faderskapet, super sig full, blir kidnappad av de äldre homosexuella männen som partajar på hans veranda och körs till Vegas för giftermål. Han rymmer från kapellet och hamnar på scenen med Blue Man Group och tas av polisen. Turk svarar inte i telefon för han har N´Syncs Bye Bye Bye som ringsignal och börjar dansa varje gång det ringer. Cox TV luktar bajs och hans son Jack har förklaringen: "I pooped in my bed so I put it on the TV". Vuxenteve när den är som allra, allra bäst!

Det var inte första gången som Klara helgarderade

Jag hade glömt bort det, men häromdagen hittade jag ett inlägg som jag postade på ett annat ställe i mars förra året:

"Vi sitter och tittar på ishockey och Klara har valt en säker vinnare: 'Heja teven, heja teven!' "

Tänk att jag som är så smart har fått en så korkad unge?

Jag börjar förstå varför det går så trögt i skolan

Jag skulle börja med en av uppgifterna som hör till Kunskapsorganisationskursen som jag läser just nu. Överst på papperet skulle jag skriva UPPDRAG 1, men vid första försöket blev det UPPRAD och vid andra försöket UPPDRG.

Jag vet inte om jag kommer så mycket längre idag.

LOST and confused

Fjärde säsongen av LOST har äntligen börjat.

Det finns tre saker som gör mig rastlös, skakig och lättirriterad: för mycket kaffe, för mycket socker och ännu ett obegripligt (men alldeles underbart) avsnitt av LOST.

Igår var ingen bra dag.

Min favoriträtt

Det här behöver man:

500 gram köttfärs
En påse Blå Band Fransk Löksoppa (pulver)
3-4 deciliter grädde
Ett paket (2,5 deciliter) färdig gräddsås.

Potatis
Fetaost

Så här gör man:

Tvätta händerna

Blanda en påse löksoppspulver med ungefär en deciliter grädde (spelar ingen roll vilken sorts grädde) och låt det stå och gosa till sig en liten stund.

Peta upp ett långt vitt katthår ur geggan.

Ta en näve köttfärs och lägg i kattens matskål, blanda ner resten av köttfärsen i löksoppsgeggan.
Peta upp ett katthår till.

Gå och hjälp ett barn på toaletten. Se först till att lägga något över köttfärsen så inte katten slickar på den medan du är borta från köket.

Tvätta händerna.

Försök att inte snubbla på katten som letar efter mer köttfärs.

Gör lagom stora biffar av köttfärsen och stek några minuter på varje sida. Om du har för varm stekpanna och råkar bränna biffarna samtidigt som de är lite råa i mitten så är det inte hela världen, de ska ändå ligga och puttra lite i såsen.

Häll i 2,5 deciliter färdig gräddsås och ungefär lika mycket grädde över biffarna. Blanda runt lite och ha i lite soja. Låt det puttra i 5-10 minuter medan du dukar och skriker på barnen att "det är mat nu, och NEJ, jag har ingen aning om när pappa kommer hem".

Servera med kokt potatis och lite tärnad fetaost.

Erik om Amy Diamond

"Wow, hon är tandlös! Precis som jag."

Lördagens prestation

Jag fick 543 828 poäng i Super Bounce Out igår.

Jo, och så fick jag in två tentor också.

Klara helgarderar

Jag och småbarnen sitter och tittar på ishockey. Erik och jag hejar på de gula medan Klara hejar på "bollen och alla människorna".