Flashback

Någon gång i mitten av sjuttiotalet satt jag och två kompisar uppflugna på ett staket och drömde om coola uppfinningar. Jag minns staketet vi satt på och träskorna jag hade på mig, men jag minns inte vilka kompisarna var. Det mest troliga är att det var Kerstin och någon av tvillingarna Jessika eller Veronika, men jag är inte helt säker. Kanske var det Jimmys lillasyster? Hon vars namn jag inte minns och som var så otroligt jobbig.

Hur som helst så kom vi fram till att det absolut häftigaste som kunde uppfinnas skulle vara en maskin som man kunde spela in teveprogram med. Tänk er, spela in ett teveprogram och titta på igen, och igen, och igen! Vilka fantastiska möjligheter som skulle öppna sig! Hur ballt som helst.

Några år senare kom ju den där maskinen och nu, nästan trettio år efter det, känns väl idén inte så värst ny och fräsch och spännande längre. Till och med lite tråkig kanske. ”Spela in teveprogram? Varför det? Det går väl i repris, herregud?” (eller lite sannare kanske: ”Men det var fan vad mycket sladdar det var då. Vart ska den här sitta? Nähä. Och hur fan ställer man in kanalerna nu då? Äh, jag skiter i den här skiten, vi behöver fan inte kunna spela in något, det räcker väl med att vi kan titta på filmer, eller hur? Fan…”)

Med andra ord har våra små barn aldrig vetat om att man kan spela in teveprogram. Vi har liksom aldrig berättat det för dem.

Så i går när H kom hemsläpandes på en sådan apparat (för plötsligt har det uppstått ett behov, vi har i ett högst ogenomtänkt ögonblick tackat ja till en middag på lördag. När det är melodifestival. Hur tänkte vi?) blev Erik alldeles hänförd. År 2008 fick han uppleva något fantastiskt. ”Spela in teveprogram?! Och titta på igen, och igen, och igen?!” Vilka fantastiska möjligheter som öppnade sig för honom.

Kvart över sex i morse kom han in och väckte mig: ”Jag har börjat spela in barnprogrammen nu, mamma.”