Osynlig?

För det mesta ignorerar min man mig totalt. Han lyssnar aldrig på vad jag säger och han ser mig inte särskilt ofta heller (vilket han förklarar med att jag är så väldigt kort - å andra sidan är jag ju väldigt bred vilket borde uppväga det hela).

Det händer ibland att han kommer med ett strålande förslag på någon kul grej vi kan göra eller någon bra restaurang vi borde prova. Ibland har han kommit på det själv eller läst om det i någon tidning, ibland har han fått tips från någon annan. Att han hörde samma sak från mig bara för några dagar sedan har han helt glömt bort. Att han då, när förslaget var mitt, tyckte att det var helt ointressant har han glömt ännu mer. Ett whiskyställe på Öland låg för långt bort ända tills en släktings sambo tipsade om det. Då blev det jättenära plötsligt. Ett annat whiskyställe i Stockholm var helt ointressant tills någon snubbe i Skottland pratade om det. Vips blev det högintressant.

Det är skitjobbigt att vara så osynlig. Verkligen. Men det är nog ändå bättre än den plötsliga uppmärksamhet jag fick idag. Ett superviktigt arbete i samband med köksrenoveringen fick jag: skrapa fastnad golvpapp med färgskrapa. Gammal golvpapp som har legat och muggat till sig i jag vet inte hur många år. Golvpapp som stank av en blandning av fotsvett och instängt sommartorp. Måste ha varit hur möglig som helst den där pappen och de där livsfarliga sporerna sitter förmodligen djupt inbäddade i mina känsliga lungor nu. Men viktigt var det ju.

På plussidan alltså: Han ignorerar mig inte längre.
På minussidan (big fat jätteminus faktiskt): Han försöker döda mig istället!