Kanske inte döda då...

... men i alla fall omskola:

Svenska eller andra icke-irländska musiker som envisas med att spela irländsk musik. Egentligen är det kanske inte musiken i sig jag har så mycket emot, det är inte så att min livskvalitet försämras markant för att det tutas lite irländskt i bakgrunden. Det är snarare andra människors inställning till den som jag har så svårt för. Som att allt skulle bli roligare, ölen godare och sällskapet trevligare, bara för att det är lite irländskt liksom? För det stämmer ju inte. Det blir inte roligare. Faktiskt.

Mimare och säckpipeblåsare. Berits förslag, och jag är böjd att hålla med henne vad gäller mimare. Säckpipa har jag dock inte så värst mycket emot, minns hur mycket jag älskade mormor och morfars Amazing Grace-LP. Galet mycket säckpipa på den. Bara säckpipa faktiskt. Den skivan och mormors köttbullar var det roligaste med Göteborg när jag var liten. Nuförtiden tycker jag i och för sig att det finns andra saker i Göteborg som är roligare än säckpipa.

Trollkarlar. Särskilt de där riktigt stora (typ Copperfield, Angel, Labero) som envisas med att göra stora pampiga saker som att "trolla bort" flygplan och levitera och så. Så dumt och så tråkigt och så oerhört larvigt. Jag vägrar dessutom att kalla dem illusionister. Jag har förstått att det är lite fult att kalla en "illusionist" för trollkarl så det är precis vad jag gör.

Och mest av allt såklart marionettmänniskor. Alltså inte människor som är som marionetter (även om sådana kan vara nog så irriterande) utan de där otroligt läskiga typerna som styr marionetter. Skräckfilmsläbbiga verkligen.