Fler ishockeyminnen

Det finns ju som sagt ett par glada hockeyminnen också, ögonblick som fortfarande kan få mig att tappa andan.

OS i Lillehammer 1994 - Final mot Kanada. Det var bara två minuter kvar av tredje perioden när Tre Kronor kvitterade. Inga mål i sudden och det blev straffar. Peter Forsberg gör en fantastisk straff ("han gör ett Kenta Nilsson-mål killen! Det är fullständigt otroligt!") och när Tommy Salo sedan räddade Paul Kariyas straff så var guldet klart. Jag såg inte matchen på TV, men det gör inget - den var nog ännu bättre på radio. Lyssna här.

VM i Schweiz 1998 - Final mot Finland. Finalen avgjordes i bäst av två (eh?) och Sverige vann den första med 1-0. Den andra finalen, som slutade 0-0, spelades på vår bröllopsdag. Det blev hockey i brorsans källare istället för middag på någon tjusig lyxkrog. Det gjorde inget.

VM i Finland 2003 - Inget guld den här gången, men ändå en turnering värd att minnas - tack vare den märkliga matchen mot Finland. Tre Kronor låg under med 1-5 och allt var förlorat. Eller? Tydligen inte - Sverige vände, och vann med 6-5. Lyssna gärna här igen, det är så otroligt roligt! Jag varken såg eller hörde slutet på den här den här matchen eftersom jag stängde av radion när Finland gjorde sitt femte mål. Lite synd, kan jag ju tycka så här i efterhand...

OS i Turin 2006 - Final mot Finland. Niklas Lidström smackade in 3-2 i inledningen av tredje perioden, och det resultatet stod sig. Slutminuten var det mest nervpirrande jag har varit med om. Finland var otroligt nära att kvittera och sockersöta Henrik Lundqvist hade det jobbigt på slutet. Han storspelade dock, och Sverige tog sitt andra OS-guld.

VM i Riga 2006 - Sverige vann finalen mot Tjeckien med 4-0, och blev historiska. Ingen har vunnit både OS-guld och VM-guld samma år förut.

Och så har jag ett mycket levande hockeyminne, ett som jag minns sådär alldeles särskilt tydligt eftersom jag var där. Jag vet att det var 2002, E var nyfödd och vi bodde kvar i trean på Söder, jag vet att det var så. Jag minns det så otroligt tydligt. Brorsan och jag gick och såg Djurgården-Frölunda i Globen och Frölunda vann med 8-1. Skitkul! Sedan bestämde vi oss för att se nästa match i Globen också och då vann Frölunda igen - med lika stora siffror den gången. Jag vet att det var så, jag var ju där. Fast så var det tydligen inte alls. Mitt minne har spelat mig ett spratt - det var inte alls 2002, det var 2004 och E var inte alls särskilt nyfödd. I själva verket var han lite drygt 2 år och jag var redan gravid med K. Vi hade flyttat från lägenheten i stan till huset i Aspudden. Och Frölunda vann inte alls den andra matchen med lika stora siffror, det blev bara 6-4.

Hur kan det komma sig att något jag minns så glasklart visar sig vara ett falskt minne? Ett hopplock av gamla SM-slutspel bara. Otäckt. Tänk om hela mitt liv, alla mina minnen, bara är ett skämt. Att allt jag vet bara är bluff?