Äckliga saker som händer här

I går låg Lilla K och sov middag i soffan, precis på den platsen jag ville sitta på. Så jag gjorde som jag brukar göra, jag lyfte upp henne och satte mig ner med henne i knät. Hon brukar gilla att sova så, och jag trivs alldeles utmärkt med den där varma tyngden över mig. Särskilt nu, när jag har feber och går omkring och småfryser hela tiden.

Men det var inte alls så där skönt som det brukar vara. Någonting var fel. Det tog någon sekund innan jag insåg vad det var - hon hade kissat på sig där i soffan och jag hade ju inte bara satt mig i pölen, jag hade dessutom placerat min helt nedkissade dotter i mitt (nyduschade) knä. Det är roligt med barn, nästan hela tiden.

En annan rätt äcklig sak som hände i går, några timmar innan kissincidenten, var när jag satt och läste i vardagsrummet och plötsligt insåg att det där irriterande ljudet jag hörde hela tiden inte alls var tinnitusrelaterat. Det var ett riktigt ljud. Ett riktigt ljud från ett riktigt djur.

(Och visst är det väl ändå lite märkligt, att i dag, när allt går mot förenkling och användarvänlighet, så stavas de där ljuden olika. J i ljud ska tydligen stavas med LJ, medan J i djur får ett DJ istället. Varför? Jag tycker i och för sig att svenskan är förhållandevis förskonad från de värsta tramsigheterna, men när jag läste franska för något år sedan höll den här stavningsproblematiken på att ta livet av mig. Jag satt ensam på min kammare (eller egentligen här i köket) och krävde stavningsreformer åt alla håll och kanter. En vän, som bor i ett fransktalande land och med andra ord inte tycker att franska är särskilt svårt längre, påtalade att även engelskan faktiskt har en del ruskigt märkliga stavningar, men det brydde jag mig inte så mycket om. Jag kan ju engelska.)

Hur som helst, det var ett riktigt ljud från ett riktigt djur jag hörde. Det pep i källaren - på riktigt. Jag smög mig såklart ner för trappan och kikade lite, och där låg katten Charlie och blåstirrade ner i den golvbrunn som pipen kom ifrån. Råttpip i golvbrunnen! Jag hatar att bo i villa ibland. Råttor i golvbrunnarna, tvestjärtar både i brevlådan och kring ytterdörren, spindlar i tvättstugan och ungar överallt (fast ungarna gillar jag ju förstås, och de hade väl funnits hos oss även om vi hade bott i en lägenhet kan jag tro). Pipen försvann i alla fall när lampan tändes, och efter en stund försvann även katten Charlie. Kvar stod jag, ensam och förvirrad, och utan en aning om vad jag skulle göra. Jag spolade lite vatten i golvbrunnen och gick därifrån jag också.