Han kommer in rummet där jag sitter och ägnar mig åt min favoritsyssla, och jag kan skymta hatet. Han stirrar med avsmak och han hatar. Han hatar att han älskar mig.
Jag vill verkligen göra honom till viljes, jag vill verkligen sluta men jag kan inte. Jag kan inte hejda mig, hur gärna jag än vill. Jag vill att han ska stanna och lyssna, men det är ingen idé längre. Jag vill resa mig och skrika åt honom, högt så att han ska förstå:
”Man kan faktiskt inte rå för sin musiksmak!”
Ingen träning. Ingen svält. Bara gåslever.
7 år sedan
1 kommentar:
Jag älskar Land of Hope and Glory. Love it, love it, love it. Kanske du och jag ska åka och kolla på det riktiga nån gång. (Johan verkar nöjd med den fejkkonserten vi såg i april 2001, bara för att de hade riktiga kanoner. Eller nåt.)
(Det här är ju åtminstone musik; inte wailande.)
Skicka en kommentar