Status quo

Den här frågan fick jag på familjeliv för precis ett år sedan:

Vem skulle du rädda om det brann?
Älsklingen (sambon, partnern) [som såklart ligger avsvimmad och kan inte ta sig ut själv]
eller barnet [som skulle vara för litet för att ta sig ut självt]
eller (för dem med flera barn) vilket barn skulle ni rädda [alla barnen ligger avsvimmade, bonusbarn räknas till egna barn]

Då, alltså i november 2006, blev mitt svar:

Hmm, maken och de tre barnen ligger avsvimmade och jag kan bara rädda en av dem?

Maken får ursäkta, men han får klara sig själv, han kom inte hem till middagen idag. Äldsta dottern är mest till besvär, 15 år och mitt uppe i ett rasande tonårsuppror. Hon kan ligga kvar. 4-åringen pratar så jäkla mycket, han är aldrig tyst, så han kan ligga kvar han också. 2-åringen har lekt med toarullar hela dagen, toapapper överallt! Hon kan gott ligga. Katten äter bara den dyraste maten i affären. Han kan ligga där han med.

Kvar blir bara jag, och med tanke på att jag har stått ut med mitt skitliv så här länge så förtjänar jag inte bättre än att brinna inne jag med. Jag slår mig själv hårt i huvudet och svimmar. Där kan jag ligga...

Somligt har faktiskt förändrats under det här året, maken kommer hem från jobbet i vettigare tid än förr (eller ringer och berättar att han blir sen) och den jobbiga 15-åringen har fyllt 16 och är en rätt så trevlig prick nuförtiden.

Men...

...4- och 2-åringen har också blivit ett år äldre, något som tyvärr inte alls ändrat deras vanor. Det pratas fortfarande oavbrutet (OAVBRUTET!!), och det leks alltjämt alldeles för ofta med toarullar. Och katten är lika jävla kräsen som vanligt.

Inte tillräckligt stor förändring enlig mig, jag håller mig till förra årets svar…