Flussflussfluss

I lördags kände jag att jag höll på att få ont i halsen. Jag förstod att det inte skulle bli någon lätt förkylningshalsont eftersom Erik just hade varit hos läkaren och fått penicillin för sina streptokocker. Det var liksom min tur nu, så mycket förstod jag. Men jag tänkte att om jag hade en annan approach än min vanliga (bli väldigt rädd, gråta mycket och tycka förfärligt synd om mig själv) så skulle säkert allt gå bra. Bring it on, tänkte jag istället, det här ska jag klara fint. Jag sa det till och med högt. Bring it on!

Fyra dagar senare (fyra dagar av feberyror och infernalisk smärta) så förstår jag att det inte heller var en fungerande approach. Men nu har jag provat den i alla fall.

Idag skulle jag försöka äta för första gången sedan i lördags. Då kräktes jag! Hur jävla orättvist är inte livet då?