Blommor och bin. Igen.

Klara (4 år) och jag pratade ju häromdagen om hur man gör barn. Hon bara skrattade lite och tyckte att det var ju ett himla konstigt sätt. Skulle man verkligen stoppa in den? Där?

Erik (7 år) och jag hade det här pratet för ganska länge sedan, men jag måste ha varit lite otydlig för det visade sig vid frukostbordet i morse (när Klara lite fnissigt berättade sanningen för honom) att han inte hade den blekaste aning om att någonting skulle stoppas in någonstans. Han blev alldeles chockad. Och inte så lite äcklad. Han trodde att spermierna flög in av sig själva på något vis och han tänkte minsann ALDRIG göra det där andra. Någonsin.

Jag sa ingenting om att han om bara några år inte kommer att kunna tänka på någonting annat än att få göra det. Att alla hans vakna tankar, och en rejäl portion av de sovande också, kommer att kretsa kring det. Ingenting om det berättade jag. Känns som ett senare prat. Som han gärna får ta med sin pappa.

Erik vill gärna ha barn när han blir stor. Förut ville han ha tre, men på senaste tiden har det varit bara ett barn som gäller. Han är nämligen en omtänksam liten kille som inte vill att det ska behöva göra ont på mamman mer än en gång. Men hur sjutton skulle han göra nu? Nu skulle det ju inte bli några barn alls ju. Men, kom han på efter en stund, man kan ju alltid "aptoptera" dem.