Schh, säg inget

Det är jobbigt när man har ett problem som är så stort att man måste hålla det för sig själv. Ett problem som är så jobbigt att man inte vill ta itu med det, man vill inte ens tänka på det. Ändå är det allt man kan tänka på. Sätter man ord på det så blir det verkligt, och ett verkligt allvarligt problem är ju betydligt svårare att ignorera än ett lite mer svävande eventuellt (men ändå mycket allvarligt) problem.

I går fick jag ont i hjärtat. Först var det bara en lite märklig känsla i hjärttrakten men efter bara en liten stund började det göra ont på riktigt. Det gjorde ont i hjärtat och smärtan strålade ut i vänsterarmen, upp på halsen, i nacken och bak mot skulderbladet. Det vet man ju vad det betyder.

Jag gjorde vad vilken rationell människa som helst hade gjort: blev vettskrämd och försökte sedan tänka bort det. Att säga något till maken var helt uteslutet. Jag ville inte göra det verkligt genom att berätta det för honom. Vi åkte till Globen och såg Melodifestivalens genrep, sedan åkte vi hem och tittade på den på teve. Jag bloggade, twittrade och facebookade. Och så hade jag ont i hjärtat. Jag tänkte att så länge jag höll det för mig själv så var det inte på riktigt. Ingen vill ju ha ont i hjärtat på riktigt.

I morse gick det inte längre. Jag var tvungen att berätta, sätta ord på skräck och smärta. Jag är inte bra på sånt. Sen åkte vi till akuten.

Jag har inte problem med hjärtat, visade det sig. Bara en inflammation där i närheten. Smärtsam men ofarlig.