Påsk i parken

Jag var med ungarna i parken efter dagis i torsdags. Vi var helt ensamma där och jag trodde till en början att det berodde på att det var skärtorsdag och alla hade försvunnit från stan för att fira påsk. När barnen hade tömt ut alla sina hinkar och spadar i sandlådan och jag hade parkerat mig på bänken bredvid insåg jag att den tomma parken inte alls hade med påsken att göra utan med vädret – det var iskallt! Jag hade inte märkt något under promenaden dit, men nu frös jag ordentligt. Det blåste en arktisk storm som piskade upp torr sand från sandlådan in i mina ögon och jag trivdes mindre för varje sekund som gick. Jag försökte få med barnen hem men de vägrade. De frös inte alls, sa de. Så där satt jag med två envisa barn i parken och tyckte synd om mig själv. Jag önskade att jag skulle slippa torr sand i ögonen. Och då började det regna.

I måndags försökte vi igen. H och jag packade en liten påse med fika och tog med barnen till parken för att träffa kompisen S och hennes pappa. Det var lite kallt när vi gick hemifrån, och det hade snöat ordentligt under natten, men det var inte värre än att det hade kunnat bli en trevlig dag i parken. När vi kom fram hamnade vi mitt i en rasande snöstorm. Vi höll ut i någon timme i alla fall, men sedan gick det inte längre. När vi kom hem slutade det snöa.