Guess who's back?

Jag känner att jag måste lägga ner den här nya, positiva inställningen till finalen. Jag mår helt enkelt inte bra av den, den är liksom inte jag på något vis. Jag har fått svårt att prata om hockey (det finns ju inget att säga längre), jag har drabbats av skrivkramp och jag har fått tillbaka det där onda i axeln som jag brukar ha när jag är stressad eller olycklig. Det känns inte rätt att sitta i soffan och säga saker som ”Åh, det var nära” när jag helst av allt vill stå med näsan ett par centimeter från tv-rutan och skrika ”Men skjut då, era jävla klåpare!”

Jag kan riktigt känna hur allt det här positiva krymper mig.

MoDo vann faktiskt - mycket orättvist - i sudden igår och nu kan det bara gå utför. Jag har varit bombsäker på att den som vann femte matchen också skulle ta hem guldet, men nu när det var MoDo som gjorde det så har jag självklart börjat tveka. Inte fan kan de väl klara det här? Självklart inte – LHC kommer att rycka upp sig hemma i Cloetta och sedan kommer de till Ö-vik och nyper guldet mitt framför näsan på MoDo. Jag kan inte se att det kan gå på något annat sätt.

Jag är tillbaka – pessimistisk som fan och bättre än någonsin!