Lilla K

Lilla K och jag sitter och myser i soffan. Hon har krupit upp i mitt knä och jag sitter och kramar henne hårt. Hon kramar tillbaka. Hon är tung och trött och doftar ljuvligt – en underbar blandning av jordgubbsschampo, svett och sandlåda. Hon sjunker djupare ner i mitt knä, hon är så trött att hon nästan somnar, och vi sitter så där – nära, nära. Hon vänder sig mot mig och viskar tre små ord: Ha dälling, mamma.

Och plötsligt är allt slut. Om hon inte får sin välling med en gång så kommer min ljuvliga Lilla K förvandlas till ett illtjutande monster. Snor, tårar, nappar och knytnävar kommer att flyga genom rummet på jakt efter ett offer, och det finns inget jag kan göra åt det. Förutom välling. Jag reser mig trött och går ut i köket.

Saker som är bra att ha på sommaren

Radar - bra att ha när man plötsligt övermannas av en flock getingar i köket.

Myggmedel - ett måste för våra allergiska barn.

En katt - bra på att fånga möss, råttor, nattfjärilar och harkrankar.

Min storasyster - bra på att passa katten när vi åker på semester.

Mina parkhuliganer

E och Lilla K satt och lekte tillsammans i sandlådan i parken idag. De hade varsin hink, varsin spade och varsin liten plastmugg. Bredvid dem låg en tredje plastmugg som ingen av dem använde. En liten tjej (kanske 2 år) hittade muggen och började leka med den, men det skulle hon tydligen inte ha gjort. Lilla K blev rosenrasande och började skrika åt den stackars lilla tjejen, och E, som den goda storebror han är, skrek också lite. Tjejen stirrade lite på dem och sedan slängde hon ner muggen i sandlådan – jättehårt så att sanden skvätte. Sedan tog hon upp Es plastmugg och slängde den också jättehårt.

Jag ville ställa mig upp och applådera den där modiga tjejen, men jag lät bli. Det hade varit omammigt på något vis.

Tuff hockey?

Är all hockey tuff? Jag kollar...

Linje 19 (Sedin, Sedin, Weinhandl) - spelade som gudar i MoDo under ett par år, men namnet är ju inte så tufft.

Knattekedjan (Lehtinen, Koivu, Peltonen) - skön finsk landslagskedja med extremt otufft namn.

KLM (Krutov, Larionov, Makarov) - rysk superkedja som var oslagbara under i princip hela 80-talet. Namnet är kort, kärnfullt och inte särskilt svårt att förstå. Men tufft? Ja, lite kanske.

The Legion of Doom (Renberg, LeClair, Lindros) - Jamenvisst, det blir inte tuffare än så här. Domedagskedjan. Så härligt kompromisslöst och stenhårt! Så underbart NHL-igt att jag nästan dör.

Edit:
Jag kom på Frölundas Dragkedja (Lundqvist, Kahnberg, Tolsa) också, men eftersom det inte är ett dugg tufft namn så glömde jag snabbt bort den igen.

1987-2007

Om någon för 20 år sedan hade sagt åt mig att jag skulle stå, en lördagmorgon, och rengöra ett termoslock med tops, samtidigt som två barn står vid källartrappan och skriker "Pappa, kom nu! Klockan är tio - vi vill ha lördagsgodis!" (fast Lilla K, som inte kan klockan, skriker att klockan är nio) så hade jag aldrig trott på det. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle ha tre barn - herregud, jag hade nog knappt kunnat föreställa mig att jag skulle ha en termos ens.

Hade samma någon sagt att jag skulle ha de där tre barnen tillsammans med H så hade jag inte trott på det heller. Jag hade blivit glad - men jag hade inte trott på det.

När jag var sjutton år ville jag bo i en tjusig våning på Östermalm tillsammans med ett par Birmakatter - och kanske, men bara kanske, en man också. Inga barn. Jag skulle skriva böcker och vara rik som ett troll. Istället blev det villa i förorten tillsammans med man, tre barn och bara en Birmakatt. Jag pluggar till bibliotekarie istället för att skriva böcker, och jag tjänar inga pengar. Det är bra det också.

Shopping

Jag har shoppat idag - det var länge sedan.

• En maskeraddräkt till E (han bad om en Spiderman, men fick en lurvig rävdräkt - jag vet inte vad han kommer att tycka om det)
• En jacka och tre tröjor till E
• Tre tröjor, två par strumpbyxor och en klänning till Lilla K
• Presenter till maskeraden som E ska gå på imorgon
• Såpbubblor med tuffa tillbehör till både E och Lilla K
• Åtta öl till mig och H
• Två hamburgare - lunch till mig och den sjuka tonårsdottern

Nu är jag 3000 kronor fattigare, men rätt så nöjd med min dag...

Snygga kattbilder

Det är inte jag som har tagit den här fantastiska bilden av min Charlie, det är någon av vännerna C eller K. Lite synd - jag hade gärna tagit åt mig äran för den.

Fler fina kattbilder hittar man hos Katterna på Bygatan, C och Ks katter

Trötthet

Jag borde egentligen sitta och göra färdigt hemtentan som ska lämnas in imorgon, men jag orkar inte. E sitter bredvid mig vid köksbordet och gråter över ett missat Bolibompa (han ville spela dataspel klockan sex istället, men nu ångrar han sig). Lilla K sitter också här - hon bläddrar, mycket oförsiktigt, i min Looking for Information: A survey of research on information seeking, needs, and behavior. Jag borde försöka rädda den, den kostade 600 kronor och jag kommer att behöva den senare också, men jag orkar inte det heller. Jag är för trött, det får gå som det går med den.

Och nu har E slutat gråta över sitt missade Bolibompa, nu gråter han över det försvunna rosa armbandet som han fick i Turkiet i somras och som han inte har brytt sig om sedan augusti förra året istället. Är han också trött, månne?

SM-GULD

SM-guld SM-guld SM-guld
SM-guld SM-guld SM-guuuuld
SM-guld SM-guld SM-guld
SM-guuuuld SM-guld

Skriver man det tillräckligt många gånger så ser det lite märkligt ut, men det kan det vara värt. Jag tror jag skriver det lite till.

SM-guld SM-guld SM-guld
SM-guld SM-guld SM-guuuuld
SM-guld SM-guld SM-guld
SM-guuuuld SM-guld

Min nygamla pessimism gjorde susen, och MoDo tog guldet igår. Jag är så lycklig!

Efter sjunde semifinalen mot HV71 fastnade tv-kameran ett ögonblick på en otroligt besviken tjej i publiken. Hon satt där i sin HV-tröja och såg så obeskrivligt ledsen ut. För en kort sekund så tänkte jag "skärp dig tjejen, det är ju bara hockey" men så insåg jag att hon var jag. Hon var jag alla de där åren som jag satt där efter slutsignalen och var så där tom och besviken. Så vem är jag att säga att hon ska skärpa sig? Det är ju inte bara hockey, det är så otroligt mycket mer än så. Det är ju HOCKEY för fan!

Guess who's back?

Jag känner att jag måste lägga ner den här nya, positiva inställningen till finalen. Jag mår helt enkelt inte bra av den, den är liksom inte jag på något vis. Jag har fått svårt att prata om hockey (det finns ju inget att säga längre), jag har drabbats av skrivkramp och jag har fått tillbaka det där onda i axeln som jag brukar ha när jag är stressad eller olycklig. Det känns inte rätt att sitta i soffan och säga saker som ”Åh, det var nära” när jag helst av allt vill stå med näsan ett par centimeter från tv-rutan och skrika ”Men skjut då, era jävla klåpare!”

Jag kan riktigt känna hur allt det här positiva krymper mig.

MoDo vann faktiskt - mycket orättvist - i sudden igår och nu kan det bara gå utför. Jag har varit bombsäker på att den som vann femte matchen också skulle ta hem guldet, men nu när det var MoDo som gjorde det så har jag självklart börjat tveka. Inte fan kan de väl klara det här? Självklart inte – LHC kommer att rycka upp sig hemma i Cloetta och sedan kommer de till Ö-vik och nyper guldet mitt framför näsan på MoDo. Jag kan inte se att det kan gå på något annat sätt.

Jag är tillbaka – pessimistisk som fan och bättre än någonsin!

Adaktusson vs. Josefsson

I Expressen idag står det om "bråket" mellan Lars Adaktusson och Janne Josefsson och så kan man rösta på vem av dem man har störst förtroende för.

För mig handlar det inte så mycket om vem jag jag har störst förtroende för, det är mer en fråga om vem jag kan stå ut med (trots att han kan framstå som lite tråkig) och vem jag avskyr så mycket att jag skulle vilja slå honom på käften.

Påsk i parken

Jag var med ungarna i parken efter dagis i torsdags. Vi var helt ensamma där och jag trodde till en början att det berodde på att det var skärtorsdag och alla hade försvunnit från stan för att fira påsk. När barnen hade tömt ut alla sina hinkar och spadar i sandlådan och jag hade parkerat mig på bänken bredvid insåg jag att den tomma parken inte alls hade med påsken att göra utan med vädret – det var iskallt! Jag hade inte märkt något under promenaden dit, men nu frös jag ordentligt. Det blåste en arktisk storm som piskade upp torr sand från sandlådan in i mina ögon och jag trivdes mindre för varje sekund som gick. Jag försökte få med barnen hem men de vägrade. De frös inte alls, sa de. Så där satt jag med två envisa barn i parken och tyckte synd om mig själv. Jag önskade att jag skulle slippa torr sand i ögonen. Och då började det regna.

I måndags försökte vi igen. H och jag packade en liten påse med fika och tog med barnen till parken för att träffa kompisen S och hennes pappa. Det var lite kallt när vi gick hemifrån, och det hade snöat ordentligt under natten, men det var inte värre än att det hade kunnat bli en trevlig dag i parken. När vi kom fram hamnade vi mitt i en rasande snöstorm. Vi höll ut i någon timme i alla fall, men sedan gick det inte längre. När vi kom hem slutade det snöa.

Farlig fascination

Lilla Ks fascination för vätskor har gått från ett hälsosamt (om än irriterande) intresse till fullfjädrat massmord. I förrgår smög hon in i sin storasysters rum och matade hennes fiskar. Med en hel burk fiskmat, förutom litegrann som hamnade på golvet. Alla fiskarna jublade, och sedan åt de tills de dog.

Vi har lovat storasystern att vi ska passa Lilla K bättre från och med nu.

Slarv

Jag har tappat bort mitt kaffe igen. Jag gör så alldeles för ofta – häller upp ett stort glas kaffe som jag sedan ställer någonstans och glömmer bort. Det kan stå precis var som helst, jag har ingen aning om var jag har gjort av det. Det enda jag vet med säkerhet är att Lilla K kommer att hitta det före mig.

Hon är inne i en period där det roligaste som finns är att flytta vätska från en behållare till en annan, och eftersom hon bara är två år så spiller hon ordentligt. Det finns alltid minst en pöl någonstans i huset, en pöl som hon är skyldig till. Det går ju an när det är vatten i badrummet (väldigt vanligt) – det är värre med drickayoghurt i sängen eller kaffe i fåtöljen (inte lika vanligt men desto mer irriterande). Välling i soffan är inte så kul det heller (otroligt irriterande eftersom vällingen liksom gömmer sig i vecken i soffan och bara kommer fram när man sätter sig i den, lika överraskande varje gång).

"Ska ni ha bilen eller?"

Jag läste i DN att Magnus Wernblom har sagt upp sig från sitt jobb som bilförsäljare för att flytta tillbaka till Ö-vik och MoDo igen. Då måste jag ställa mig två frågor:

Fråga ett: Hur sjutton orkar man jobba och spela elitseriehockey samtidigt? Visserligen är karln stark som en oxe, men han är ju inte tjugo längre.

Också fråga ett (eftersom jag bara gav mig själv två frågor): Hur orkar arbetsgivaren med att ha en anställd som spelar elitseriehockey? Han kan ju inte hinna jobba så värst mycket.

Fråga två: Hur ser Wernbloms bilförsäljarteknik ut? Har han samma teknik som han har i sitt andra jobb? Ställer han sig framför kunden, putar lite med rumpan så han står stadigt (kanske också lutar sig mot en käpp eller så, i brist på klubba), och förklarar, med ord eller kroppsspråk, att han inte kommer att flytta på sig – någonsin, oavsett hur mycket stryk han får – förrän han har sålt en bil? (och jag ler lite åt bilden av ett frustrerat bilköparpar som desperat försöker knuffa bort en envis och urstark bilsäljar-Wernblom)

Är det så, månntro? Det vore ju onekligen en vinnande strategi. Eller?

För övrigt gick det riktigt, riktigt dåligt i matchen igår. LHC körde verkligen över MoDo och vann med 5-1. Men, eftersom jag har bestämt mig för en ny och positiv syn på ishockey så är jag inte oroad. Näää, för pucken är ju rund och i hockey kan allt hända. Näää, de behöver bara åka mer skridskor. Näää, näää, näää

Eddie Izzard - Covered in bees

Världens roligaste man:

Articuno - New and Improved

Jag har bestämt mig för att se positivt på den här finalen. Jag ska inte längre komma med negativa "äh, det kommer ändå att gå åt helvete" bara för att bespara mig själv smärta - tvärtom ska jag tro helhjärtat på det här, och se ljust på framtiden. Fram med den sunkiga tröjan ur garderoben - MoDo kommer att slå Linköping och ta sitt första guld på 350 år (eller sedan 1979 åtminstone)! Det kommer att gå som en dans - en smutsig, svettig och blodig dans.

Jag är en annan människa idag - med ny och förbättrad formula!

Ett märkligt telefonsamtal

-Ja hallå, det är Christian.
-Hej Christian, det är Anna. Jo, eh, det är så här, att MoDo gick just mycket oväntat till final. Och en av matcherna spelas på fredag - så den där middagen vi skulle bjuda er på på fredag, skulle vi kunna ta den på torsdag istället? Eller efter söndagsmatchen, den borde vara slut någon gång runt åtta? Är det okej?

Det var okej. Middagen blir av på söndag istället.

Och MoDo är i final! Det kommer att göra ont, så fruktansvärt ont, när de förlorar den. För med min tur så är det ju precis det de kommer att göra. Men ikväll orkar jag inte tänka på det - ikväll ska jag bara vara glad!

Jag är så jävla pinsam

Det finns människor som inte har några som helst problem med att stå för sina pinsamheter. Människor som helt på allvar, och utan att skämmas det allra minsta, kan kläcka ur sig saker som: "Åh, Tomas Ledin! Han är ju bara skitbra!". Sådana människor beundrar jag verkligen.

Mina egna musikaliska pinsamheter (och nej, det är inte Tomas Ledin - han ligger faktiskt överst på min "mest överskattade i hela världen-lista", tillsammans med Bruce Springsteen, U2 och några till) gömmer jag djupt inne i min mp3-spelare, och talar sällan om dem. Djupt därinne, mellan ett par lite creddigare låtar - typ White Stripes eller Kent - så gömmer sig ett par riktiga praktpinsamheter. Låtar som är så pinsamma att jag sänker volymen när jag möter någon på gatan, så att ingen ska råka höra att jag är så jävla pinsam.

Jag har alltid haft svårt att erkänna min kärlek till viss musik. Det tog år innan jag vågade komma ut med att jag bara ääälskar Eminem - ibland har jag fortfarande lite problem med att erkänna det. Nirvana var ett annat problem. Inte förrän de blev så där riktigt hysteriskt stora och übercreddiga vågade jag komma ut ur min grunge-garderob. Jag är helt enkelt en musikfegis.

Det är mycket jag måste ändra med mitt liv - jag fyller 40 om några år och då kan jag inte hålla på som jag gör och skämmas för den jag är. Jag börjar med mina musikhemligheter och jag börjar nu. Här är pinsamheterna i min mp3:

*Eiffel 65s Blue (Da Ba Dee) - fjantig och pinsam, och den gör mig glad
*Prodigys Smack my bitch up - kanske inte jättepinsam, men jag har ändå svårt att erkänna att jag gillar den av någon anledning
*Celine Dions A new day has come - inte ett dugg pinsam egentligen, men eftersom jag har dissat H's stora kärlek till henne under så många år så blir den jättepinsam. Ännu mer pinsamt är det att erkänna att jag dessutom har den i två olika versioner - efter varandra
*E-types Free like a flying demon - borttagen just nu, men den brukar finnas där. Jättepinsam
*Basshunters Boten Anna - hysteriskt jävla sjukt superpinsam, och alldeles underbar

För övrigt tycker jag att det är makalöst roligt att det är Tomas Ledin som har skrivit Snabbköpskassörskan. Jag vet inte riktigt varför.

Mera sommarplaner

Vi ska inte bara bli myggbitna i sommar.
H och jag ska till New York och bo här:

















Sedan möter vi brorsan och hans fru i Las Vegas och bor här:
















I Las Vegas kan man gifta sig, och det ska vi såklart göra (eller i alla fall förnya våra löften i skön amerikansk anda, eftersom vi redan är gifta). Dubbelbröllop med brorsan och hans fru, precis som för femton år sedan. Så här är det tänkt att det ska se ut, på ett ungefär:

Vårtecken

De yngsta barnen är ute på tomten och leker själva. Jag har öppnat köksfönstret för att kunna höra dem, och då och då kommer det en såpbubbla inflygande genom mitt öppna fönster. Det känns verkligen som vår.