Lilla K

Lilla K och jag sitter och myser i soffan. Hon har krupit upp i mitt knä och jag sitter och kramar henne hårt. Hon kramar tillbaka. Hon är tung och trött och doftar ljuvligt – en underbar blandning av jordgubbsschampo, svett och sandlåda. Hon sjunker djupare ner i mitt knä, hon är så trött att hon nästan somnar, och vi sitter så där – nära, nära. Hon vänder sig mot mig och viskar tre små ord: Ha dälling, mamma.

Och plötsligt är allt slut. Om hon inte får sin välling med en gång så kommer min ljuvliga Lilla K förvandlas till ett illtjutande monster. Snor, tårar, nappar och knytnävar kommer att flyga genom rummet på jakt efter ett offer, och det finns inget jag kan göra åt det. Förutom välling. Jag reser mig trött och går ut i köket.