Jag har varit ute och rest

Jag har varit i Reims i helgen och jag har lärt mig en del under resan.

Champagne är alltid gott. Det anade jag innan också, men jag har aldrig riktigt fått chansen att testa på riktigt. Men nu vet jag att det är lika gott med en Piper Heidsieck klockan tio på morgonen som det är med en Ruinart klockan tio på kvällen. Allra bäst är dock en Moët & Chandon Rosé Imperial till efterrätten runt 22.30.

Det finns skratt som smittar. Härliga, klingande skratt som gör vem som helst glad, och som nästan tvingar en att skratta med. Ibland vet man inte ens varför man skrattar, men det spelar ingen roll – skrattet man hör är så underbart att man inte bryr sig. Och sedan finns det andra skratt. Vi kan kalla dem jobbskratt eller affärsskratt, och de smittar inte alls. Förutom med ett lätt illamående. Jag råkar inte ut för de här skratten så ofta i min egen jobbmiljö (kanske för att jag inte jobbar?) men en gång om året hör jag dem till leda, i Hs jobbmiljö. Jag misstänker att det här är ett manligt fenomen – jag har aldrig hört en kvinna skratta på det sättet.

CDG är världens tråkigaste flygplats. Och den sämst planerade – toaletterna ligger före säkerhetskontrollen. Efter den får man snällt hålla sig om man inte känner för att göra om hela säkerhetsproceduren igen. Och det vill man ju oftast inte.

Den alldeles underbara parfymen CLEAN är näst intill omöjlig att få tag på. Vilket kanske egentligen är något mycket positivt med tanke på hur jäkla dyr den är. Jag lyckades i alla fall få fatt på en CLEAN Shower Fresh på flyget ner till Paris så nu är stackars H lusfattig. Men jag luktar gott.

FYI

1)Fyra arbeten jag har haft i mitt liv:

*Butiksbiträde
*Butiksbiträde
*Butiksbiträde
*Bokhandelsmedhjälpare (för i bokhandeln är man för fin för att kalla sig butiksbiträde)

2)Fyra filmer jag kan se om och om igen:

*Star Wars (de tre gamla och den sista nya – de räknas väl som en film, eller?)
*Sagan om ringen (samma där – bara en film, visst?)
*Fight Club
*A Clockwork Orange (sitter och lyssnar på soundtracket just nu – ögonvätande vackert)

3)Fyra städer jag har bott i:

*Åkersberga (1970-78)
*Täby (1969-1970 och 1978-1989)
*Södermalm (1989-2002)
*Aspudden (2002- )
(strängt taget hör ju både Södermalm och Aspudden till Stockholm, men då skulle jag inte få ihop fyra städer)

4)Fyra tv-serier jag gärna ser:

*Lost
*Monk
*House (och nu när jag äntligen har Canal+ igen så kan jag se den två gånger på tisdagarna. Klockan 21 på fyran och så klockan 22 på Canal+. Tjolahopp!)
*CSI (bara Las Vegas – inte de andra för de är skitdåliga)

5)Fyra ställen jag vill åka till:

*New Orleans (fast nu är det kanske inte så kul där, borde väl vänta några år)
*Tokyo
*New York (igen)
*Las Vegas (igen)

6)Fyra webbsidor jag besöker dagligen:

*Familjeliv
*Blekinge tekniska högskola
*Bibliotekshögskolan
*Och ett annat ställe, som jag inte vill länka till

7)Fyra favoriträtter:

*Lasagne (när jag har lagat den själv, ingen annans verkar duga för mig)
*Potatissallad med massor av kapris och parmesan (nu pratar vi alltså inte om den där vitgeggiga sörjan somliga kallar potatissallad, utan om riktig potatissallad. Släng i lite pinjenötter och parmaskinka också så blir livet ännu roligare)
*Grillat kött (svart och sotigt)
*Carpaccio (överallt och när som helst, men alldeles särskilt den på Porto Fino på Brännkyrkagatan)

8)Fyra ställen där jag trivs:

*Hemma i köket
*Hemma i vardagsrummet
*I Las Vegas
*I lekparken (om jag har trevligt sällskap, annars är det rena döden att vara där)

Äckliga saker som händer här

I går låg Lilla K och sov middag i soffan, precis på den platsen jag ville sitta på. Så jag gjorde som jag brukar göra, jag lyfte upp henne och satte mig ner med henne i knät. Hon brukar gilla att sova så, och jag trivs alldeles utmärkt med den där varma tyngden över mig. Särskilt nu, när jag har feber och går omkring och småfryser hela tiden.

Men det var inte alls så där skönt som det brukar vara. Någonting var fel. Det tog någon sekund innan jag insåg vad det var - hon hade kissat på sig där i soffan och jag hade ju inte bara satt mig i pölen, jag hade dessutom placerat min helt nedkissade dotter i mitt (nyduschade) knä. Det är roligt med barn, nästan hela tiden.

En annan rätt äcklig sak som hände i går, några timmar innan kissincidenten, var när jag satt och läste i vardagsrummet och plötsligt insåg att det där irriterande ljudet jag hörde hela tiden inte alls var tinnitusrelaterat. Det var ett riktigt ljud. Ett riktigt ljud från ett riktigt djur.

(Och visst är det väl ändå lite märkligt, att i dag, när allt går mot förenkling och användarvänlighet, så stavas de där ljuden olika. J i ljud ska tydligen stavas med LJ, medan J i djur får ett DJ istället. Varför? Jag tycker i och för sig att svenskan är förhållandevis förskonad från de värsta tramsigheterna, men när jag läste franska för något år sedan höll den här stavningsproblematiken på att ta livet av mig. Jag satt ensam på min kammare (eller egentligen här i köket) och krävde stavningsreformer åt alla håll och kanter. En vän, som bor i ett fransktalande land och med andra ord inte tycker att franska är särskilt svårt längre, påtalade att även engelskan faktiskt har en del ruskigt märkliga stavningar, men det brydde jag mig inte så mycket om. Jag kan ju engelska.)

Hur som helst, det var ett riktigt ljud från ett riktigt djur jag hörde. Det pep i källaren - på riktigt. Jag smög mig såklart ner för trappan och kikade lite, och där låg katten Charlie och blåstirrade ner i den golvbrunn som pipen kom ifrån. Råttpip i golvbrunnen! Jag hatar att bo i villa ibland. Råttor i golvbrunnarna, tvestjärtar både i brevlådan och kring ytterdörren, spindlar i tvättstugan och ungar överallt (fast ungarna gillar jag ju förstås, och de hade väl funnits hos oss även om vi hade bott i en lägenhet kan jag tro). Pipen försvann i alla fall när lampan tändes, och efter en stund försvann även katten Charlie. Kvar stod jag, ensam och förvirrad, och utan en aning om vad jag skulle göra. Jag spolade lite vatten i golvbrunnen och gick därifrån jag också.

Say my name, bitch!

Tänk om jag hette Anna Svensson Wiik, och fick ett brev från MasterCard som var adresserat till Wiik Svensson (inget förnamn). Tänk om detta brev sedan inleddes med ett ”Hej Wiik!”, som om MasterCard plötsligt hade fått för sig att jag hette Wiik i förnamn, och fortsatte med ”eftersom du är en bra kund hos oss vill vi erbjuda dig…”, och så ett erbjudande om ett nytt kort. Tänk om erbjudandet innebar att jag, som förra året deklarerade en inkomst på 16 000 kronor och som i år räknar med att tjäna ännu mindre, plötsligt skulle ha en köpgräns på 30 000 kronor på det kortet – utan någon som helst kreditprövning.

Tänk om MasterCard inte visste vad deras kunder hette i förnamn, eller att de ens hade förnamn, och om de sedan erbjöd dessa förnamnslösa kunder krediter som vida översteg deras betalningsförmåga. Tänk vad konstigt det skulle vara.

Magic

Jag blev lite inspirerad av brorsans återköpande av gamla sönderspelade skivor. Nu är jag ju inte lika vansinnigt gammal som han (jag grattade honom alldeles nyss på 44-årsdagen - tur att han har en ung fru som kan sparka liv i honom lite då och då), så det blev inga gamla trötta 70-talare för min del. Min värsta spela-sönder-LP-skivor-period var snarare första halvan av 80-talet.

Gillans Magic köpte jag första gången någon gång 1983-84. Den spelade jag sönder och köpte raskt en ny. Som jag spelade sönder. Köpte en ny (på CD den här gången). Den fick någon av ungarna fatt på och repade till oigenkännlighet. Köpte en ny - och tappade bort den (!). Den jag just köpte på Ginza ska ingen jävel få röra. Inte ens jag.

Men vad är det med alla bonus-tracks som alltid ska klämmas in på CD-utgåvorna? Trams är vad det är. Vad mig anbelangar tar skivan slut efter Demon Driver [reprise]. Jag tänker inte lyssna på låtarna 11-18 en enda gång. De hör inte dit.

Och håll med om att det snarare är Bill Murray än Ian Gillan som sjunger Bluesy Blue Sea så vackert här?

Roliga kommentarer

Ja alltså, inte på min egen blogg eftersom mina läsare tydligen håller sina kommentarer för sig själva (jag antar att det betyder att ni håller med mig i allt jag skriver?). Nej, den här kommentaren kommer från Katrin Schulmans blogg och det kan vara det roligaste jag har läst någonsin.

"Skribent: N.C.

Att vägra amma är ett hån mot alla mödrar
som förlorat båda sina br-st i cancer och
därför inte kan amma, men skulle ge sitt liv
för att få göra det. Det finns inget som ett
spädbarn tycker om så mycket som att bli
ammad. Dessutom kan de (spädbarnen) dö
om de får giftig modersmjölksersättning; se
bara hur det gick för nestlesedyn-barnen.
Många av dem saknar såväl armar som
ben. Är det sådan avkomma du vill ha? De
är i och för sig värda lika mycket som andra
människor. Särskilt de i u-länderna."

Vem har skrivit det här? Vem är denne N.C.? Det är så makalöst roligt!

Allvarliga saker

-Mamma, det finns en tjej i min skola som har längre hår än jag. Jag hatar henne.

Häromdagen tänkte jag skriva ett inlägg om hur otroligt irriterande det är att bli avbruten på toa.

Som när man just har bänkat sig där inne med en gammal Nemi (som man har läst en miljon gånger men envisas med att läsa ändå, eftersom man har läst alla de andra tidningarna som ligger där ännu fler gånger) och det plötsligt knackar på dörren och den som står där utanför skriker "Mamma, jag måste kissa!", och man vet att det är bäst att man skyndar sig för annars måste man torka och tvätta så mycket. Och så reser man sig upp och skyndar ut, skickar in det stackars kissnödiga barnet på toan (bråttom, bråttom) och väntar. Bara för att få höra ett "Det kom inget, mamma".

Sådana irriterande saker hade jag tänkt skriva om. Men sedan kom jag på att jag är tjej – och eftersom tjejer inte går på toa så blev det inget inlägg om det.

Nämen?

Hockey på SVT? Jag är så lycklig att jag nästan gråter.

Föräldratest

Jag gjorde ett föräldratest på Aftonbladet igår. Det var ju lite småkul, men eftersom jag tyckte svarsalternativen var alldeles åt helvete för begränsade så kommer jag nu med några nya, omarbetade alternativ.

Fråga 1 av 7:
Du är i butiken med din treåring. När ni passerar godishyllan kastar sig ditt barn på golvet och skriker efter sega råttor. Vad gör du?

Mitt svarsalternativ:
Jag blir förblindad av ilska. Blodet börjar koka och jag kan känna hur hjärnan dör, bit för bit. Men jag visar inget. Jag betalar för mina varor, plockar upp mitt barn från golvet och rullar sedan hemåt med en vilt skrikande treåring. Och en femåring som aldrig slutar prata.

Fråga 2 av 7:
Det är fredag. Hur kopplar ni av?

Mitt svarsalternativ:
Barnen får välja. Det brukar bli ostbågar och saft och så tittar vi på TV tillsammans. Barnen smular sönder alla ostbågarna och spiller ut saften under ett bråk, och somnar sedan vid samma tid som de brukar. Det gör inte maken. Han somnar mycket tidigare än vanligt, och han tar upp hela soffan. Jag får sitta obekvämt i en fåtölj till 01.30 när äldsta dottern kommer hem.

Fråga 3 av 7:
Du ska köpa ny vagn. Hur går det till?

Mitt svarsalternativ:
Jag kollar alla tester och väljer sedan ut en modell. Färgen är svårare, den kräver lååång betänketid. När jag äntligen har bestämt mig så åker jag till affären bara för att få reda på att just den modellen är slut. Det finns en liknande, men rätt mycket dyrare. Väljer den – i den enda färg som finns kvar. Sedan tillbringar jag två år med att hata den där vagnen.

Fråga 4 av 7:
Vad är en bra semester för er?

Mitt svarsalternativ:
Charter med Bamseklubben. Det är helt och hållet min stil. Allra bäst blir det om det inte finns ett enda kulturellt måste på ljusårs avstånd. Storstäder är inget för småbarn. Inte mina i alla fall. Sånt tar jag med maken eller äldsta dottern.

Fråga 5 av 7:
Allt fler i ditt barns ålder börjar gå på aktiviteter. Får ditt barn också det, och vad väljer ni?

Mitt svarsalternativ:
Måste jag följa med dem? Tidigt på en lördagmorgon? Nej, då blir det inget. Kan maken gå med dem så får de göra vad de vill, när som helst.

Fråga 6 av 7:
Ni har just fått barn och amningen funkar inte. Vad gör du?

Mitt svarsalternativ:
Been there, done that. No comment.

Fråga 7 av 7:
Vilken sömnmetod använder ni er av?

Mitt svarsalternativ:
Sömnmetoder är idioti. Och att kalla samsovning för en metod är ännu mer idioti. Men okej, om jag måste välja, så blir det någon slags felpraktiserad attachment parenting. Vi bytte ut den jättestora sängen vi hade mot en mindre (men mycket snyggare). Sedan skaffade vi ett barn till och knölade ihop oss allihop i den snygga sängen. Och jag ligger fortfarande vaken om nätterna och undrar vad sjutton jag tänkte på. Men sängen är snygg och barnen är trygga.

Undrar om jag forfarande hade blivit "den coola föräldern" om svarsalternativen hade sett ut så här?

Den värsta tankevurpan

Se på den här bilden. Se på Wernblom. Ser han konstig ut? Förutom att han ler, alltså. What's wrong with this picture?

I april 2000 bestämde sig Modo Paper för att ändra om lite i både färgerna och loggan. Resultatet blev den här fantastiska kreationen. Den öppna handen skulle representera att MoDo "välkomnar unga lovande ishockeyspelare i Sveriges Bästa Plantskola, Modo Hockey. På märket finns en uppåtriktad tumme som symboliserar att klubben spelar en offensiv och positiv ishockey."

Det funkade så klart inte. Högljudda klagomål och mordhot strömmade in och Modo Paper fick backa. Tack och lov.

Men de gav sig inte helt och hållet, loggan ändrades lite. Färgerna ändrades och själva loggan blev lite bulligare. Som en Disney-baby ungefär. Ullig, bullig och gullig.

Jag vet inte vilken vurpa som är värst. Att man bestämmer sig för en logga som ska symbolisera glädje och trevnad, en öppen tumme-upp-hand, eller att man väljer Wernblom som denna glädje och trevnads ansikte utåt. Hockey handlar inte om trevnad, det handlar om blod, svett, jämmer och död.

Precis som Wernblom.

Bilderna kommer härifrån

Tankevurpor 2

Det här blir mitt hundrade inlägg i bloggen, och egentligen skulle jag ha firat det med att skriva om the mother of all tankevurpor. Nu blev det inte så eftersom jag tydligen var tvungen att peta in det där näbbiga inlägget om Lasse Anrells felstavning av The Legion of Doom och sabba hela upplägget.

Nåja, här kommer i alla fall nummer två på listan, och det handlar om refuseringar.

Någon på Bonniers gjorde en gigantisk vurpa när Astrid Lindgrens manus till Pippi blev refuserat. Istället gavs boken ut på Rabén & Sjögren. Den här någon på Bonniers måste ha ångrat sig lite efter ett tag. Men det var faktiskt inte Astrid, Pippi och Bonniers vi skulle prata om nu. Det finns viktigare saker än så...

I hockeyvärlden skickas inga refuseringbrev ut, man blir helt sonika bortbytt istället. Den 30 juni 1992 byttes Peter Forsberg och fyra andra spelare bort, från Flyers till Nordiques (som senare packade ihop hela laget, flyttade till Denver och blev Avalanche istället). I bytet ingick också två first round draft picks och femton miljoner dollar. Flyers ville ha Eric Lindros. Eric Lindros och inget mer.

"In hindsight, the Lindros trade is seen as one of the most one-sided deals in sports history, and a major foundation for the Nordiques/Avalanche franchise successes over the next decade." (Wikipedia). Ingen dålig vurpa alls.

I morgon (i inlägg 101, kanske?) kommer ettan på listan. Den är inte dum den heller.

Anrell pratar hockey

"Mikael Renberg spelar numera ihop med Anders Söderberg. Från Legion Of Dome med Eric Lindros och John LeClair till... Anders Söderberg, 140 cm, är det ett ganska långt steg tror jag. Legion Of Dwarfs?

...

Eller vi som kan vår Tolkien: Legion om gnome, ska det kanske heta?" (Aftonbladet)

Visst var det lite kul sagt, och Dome rimmar visserligen på Gnome – men nog fan hette kedjan Legion of Doom, Anrell?
Eller hur?

Saker man kan göra på en söndag

Ta med sig Empoleon, Articuno och Marowak och flyga till Snowpoint City. Gå därifrån till Acuity Lakefront, använda PokéRadarn i gräset och hoppas på att stöta på en Snorunt. Misslyckas med det och gå 50 steg i djup snö för att ladda PokéRadarn för att kunna försöka igen. Och igen, och igen, och igen, ungefär hundra gånger - det är en svårhittad rackare.

Äntligen hitta, och fånga, en Snorunt (på första bollen!) bara för att upptäcka att det var en male. Det var ju självklart en female som behövdes. Bita ihop och förtränga ilskan. Flyga till Solaceon Town och lämna Snorunten och en Ditto till The Daycare Woman för att göra ägg på dem.

Cykla upp och ner mellan Route 209 och 210 tills det blivit ett ägg av Ditton och Snorunten. Gå till The Daycare Man som står på vägen utanför huset och ser förvånad ut.

”Ah, it’s you! We were raising your Pokémon, and my goodness, were we surprised! Your Pokémon was holding an egg! We don’t know how it got there, but your Pokémon had it. You do want it, don’t you?”
(och det är klart som fan jag vill ha det. Jävla idiot, det var ju därför jag lämnade in dem. Varje gång jag lämnar in två Pokémon där så blir det ett ägg, hur kan han inte fatta hur det går till? Till och med jag, som inte driver ett Pokémon-daycare, fattar ju. )

Ta ägget och fortsätta cykla upp och ner tills man fått fem ägg. Plocka ut en Slugma ur Box 5 för att kläcka äggen (det går fortare om man har en Magma Armor-Pokémon med sig). Fortsätta cyklandet tills alla äggen kläckts (alla male). Göra om hela Daycare-proceduren igen, kläcka fem ägg till för att få en female på sista ägget.

Ta fram en Dawn Stone ur väskan och ge den till Snorunten. Nöjt se på när den utvecklas till en Froslass (Ice/Ghost) och sedan ge bort den till sonen.

Säkerligen kan man göra annat på en söndag också, men varför skulle man?

Tankevurpor 3

Celine Dions scenkläder

Rösten är det sannerligen inget fel på. Inte låten heller. Till och med japanen med de vilda lockarna funkar fint. Men vad i hela fridens namn har hon på sig? Antingen har hon valt det alldeles själv (och då har hon fantastiskt dålig smak) eller så har hon ruskigt dåliga rådgivare som inte borde få betalt. Hur som helst ser hon förskräcklig ut. Hur säljer man in en sådan outfit? "Vi tänkte att du skulle ha en beige, lite glittrig sparkdräkt på dig i morgon, vad säger du om det?"



Samma låt, samma underbara röst, samma vildlockiga japan (fast på tv den här gången). Andra kläder, men precis lika illa. Eller värre. "Vi tänkte att du skulle ha en beige, lite glittrig sparkdräkt på dig i morgon, men vi ändrade oss. Vad sägs om den här sportiga röda tröjan i stället, och ett par illa matchande byxor till den?"

Vad sa du? Du har spillt yoghurt i soffan igen?

Okej, jag kommer och torkar. Igen.

Tankevurpor

(man skulle kunna säga feltänk också, men det är så många som retar sig på ordet tänk, så jag avstår från den formuleringen)

Rolling Stones åkte ut på turné - igen.

Rolling Stones världsturné är en gigantisk tankevurpa enligt mig. Hur tänkte de egentligen?

- Hörni grabbar, vad säger ni? Vi kör en vända till, va? Jag känner mig inte tillräckligt rik ännu, säger någon av Stonesarna över en middag.

-Okej, säger en annan. Jag gillar också pengar.

-Men… alltså, säger en tredje. Har inte vi gjort vårt? Vi har kört den här skiten i 40 år, borde vi inte bara ta och lägga ner hela jävla cirkusen?

-Nä, fan heller! Vi kör, säger alla andra.

Alla utom Keith. Han säger ingenting för han har somnat under bordet och man kan, om man tittar noga, skymta en våt fläck i grenen på hans extremt tajta brallor. Han hostar till och lite kräk rinner ur mungipan, ner på golvet.

-Okej, säger de andra när de ser kräklan ringla sig ner längs Keiths ansikte, Keith är tydligen också på. Vi kör väl då.

Och så är det klart – Rolling Stones ger sig ut på en ny turné, och hjärntvättade massor runt hela världen jublar. Var det så det gick till?


Pierre Pells frisyr

Det här tankevurpe-påståendet borde jag ju kunna backa med en bild kan man tycka, men jag har inte hittat någon bra bild på nämnda frisyr. Ni får nöja er med att gå in här, på SVTs hemsida, och kolla på Kobra-intervjun. 12 minuter in i programmet dyker Pierre Pell och hans fantastiska frisyr upp.

Somliga skulle säkerligen vilja kalla det här avsaknad av frisyr, men jag håller inte med. Jag menar att det här är uttänkt och helt och hållet med flit. Pierre Pell har valt det här, han vill se ut så här. Det här är Pierre Pell.

Varför vill han vara någon som har en sådan frisyr?

Jag tänker komma med fler vurpor senare, se de här som nummer 4 och 5 på listan.

Han är tillbaka!

http://www.modohockey.se/nyheter.cfm?rows=50&nyhet=3034

Att göra – 30 augusti 2007

1. Ringa Studentbokhandeln i Borås och beställa Caprons Computers: Tools for an Information Age.

2. Läsa minst 25 sidor i Brymans Samhällsvetenskapliga metoder.

3. Städa, diska – och tvätta, tvätta, tvätta:

- Vad gör du Klara?
- Bajsar…
- Men, det måste du ju göra på toaletten. Du har ju ingen blöja på dig.
- Va?

4. Leta rätt på en Dubious Disk så att jag kan utveckla Porygon2 till en Porygon-Z (Gotta catch em all!). Tydligen ska den finnas någonstans mellan Survival Area och Resort Area. Får inte glömma att med Pinsir och Swampert för Cut och Surf.

5. Ta hand om min sjuka 15-åring.

6. Vet inte. Laga middag kanske…

Att spara pengar

Vi har sagt upp vår DN eftersom vi aldrig riktigt hann läsa den. På det sparar vi ungefär 100 000 om året. Det kanske låter som om jag tar i lite, eftersom en helårsprenumeration bara kostar ungefär 2500, men så är det inte. De andra 97 500 kronorna är vad det kostar att flytta runt de gigantiska tidningshögar som en dagstidning genererar. Det är vad det kostar att proppa in dem i städskrubben och därmed tvingas tillbringa timmar med att försöka hitta det som ligger under dem (disktrasor, tvättmedel, hushållspapper och sånt). Det är vad det kostar att vela mellan att gå ner till pappersinsamlingen idag eller någon gång nästa helg. Det är vad det kostar med allt jobb runtomkring. Tid är pengar, varje timme har ett pris.

Kan man även sätta ett pris på ilska, frustration och äktenskapliga smågräl? I så fall sparar vi ännu mer.

Ingen bra dag

Det är måndag.

Jag har en huvudvärk som varken Naproxen, kaffe eller en stor påse godis rår på.

Äckliga Rachael Ray pratar om tonåringars kjollängd på TV.

Skolan har börjat och jag kollar ändå på äckliga Rachael Ray.

Jag har bara tre cigaretter kvar och jag har ingen lust att gå ut och köpa nya. Dessutom misstänker jag att jag inte har några pengar att handla för ändå.

Mitt vardagsrum, som var tipptopp i lördags, ser ut som ett sönderbombat Toys R Us. Med läskfläckar över hela golvet.

Skolstart

Vaknade 04.30 av vansinniga tics i halsen. Det kändes nästan som om någon pickade på min hals med små, små fingrar. Öppnade ögonen och insåg att det var precis så det var - Lilla K låg bredvid mig och pickade mig på halsen i sömnen. Somnade om och drömde något som raskt glömdes bort. Det enda jag minns är att Ulrica Messing var där. Jag vet inte vad det betyder.

Idag börjar skolan. Jag har 120 hp Informationsteknologi och 108 hp Biblioteks- och Informationsvetenskap kvar att ta. Bäst att sätta fart då, eller?

Soffliggare

Jag vet inte vad jag ska kalla det. Vilda Västern-stämning? Finders keepers? Herre på täppan? Allt jag vet är att sängen är full – där ligger maken, barnen och katten och sover.

Jag som satt uppe lite för länge får inte plats, och jag kommer att behöva sova på soffan. Igen.

Mitt lag

ARTICUNO (Ice/Flying) Lv 60
Ice Beam
Fly
Hyper Beam
Secret Power

Inget lag utan Articuno. Snygg, snabb och iskall – precis som jag skulle vilja vara.

KYOGRE (Water) Lv 76
Surf
Ice Beam
Thunder
Sheer Cold

Stor, stark och ofattbart tålig. Det är nästan fusk att ha den med.

ALAKAZAM (Psychic) Lv 64
Psybeam
Psychic
Shock Wave
Toxic

Den absolut viktigaste av dem alla. Det har funnits en i varje lag jag har haft (och det är några stycken nu: Red, Blue, Yellow, Gold, Silver, Chrystal, Ruby, Sapphire, Emerald och Pearl. Diamond har jag inte spelat ännu). Det första jag gör i början av varje spel är att ta reda på var man kan fånga en Abra och det är först när Abran är fångad, tränad, och utvecklad till en Kadabra som kan Confusion som spelet börjar på riktigt för mig. Att den har uselt försvar gör inget – den är så snabb att den alltid får slå först. Och den slår stenhårt.

MAROWAK (Ground) Lv 62
Rock Climb
Rock Smash
False Swipe
Strength

Inte jättebra på något sätt, men den kan lära sig många HM och den kan False Swipe. Svår att klara sig utan när man ska fånga Pokemon.

INFERNAPE (Fire/Fighting) Lv 60
Close Combat
Flamethrower
Fire Spin
Poison Jab

Jag brukar inte spela med eldtyper, men jag har börjat uppskatta dem mer och mer. Bra att ha när man möter steeltyper. Just den här har jag fått av E, som mer än gärna spelar med eld.

EMPOLEON (Water/Steel) Lv 63
Waterfall
Drill Peck
Surf
Shadow Claw

Min Startpokemon. Jag börjar alltid med vatten, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Jag gillar inte riktigt att den är både vatten och steel. Jag hade mycket hellre startat med en ren vatten, de är inte lika känsliga.

Bubblare: Heatran Lv 70, Torterra Lv 55 och Giratina Lv 70

VAB

Femårige Erik har fått ett myggbett till. Benet har svullnat upp så att han har svårt att gå och det sitter en gigantisk vattenblåsa mitt i svullnaden.

Han kunde med andra ord inte gå till dagis idag, och hade jag haft ett jobb så hade jag alltså behövt ringa min arbetsgivare och säga: "Hej, jag kan inte komma till jobbet idag eller i morgon, för min son har fått ett myggbett."

Det händer att jag gnäller på min studerandehemmafrutillvaro ibland, men sådana här dagar inser jag att jag har det ganska bra. Jävligt bra till och med.

3-årsdagen

Sekunden innan sången.

.

Vad i he...?


Trött.


Okej, jag fattar.
Födelsedag...

Oätlig mat

Mat som ser äcklig ut och därför måste vara äcklig:
Pölsa

Mat som man hör på namnet att den är äcklig:
Leverpastej (lever är ju… lever, och pastej är bara ett jävligt äckligt ord)

Mat som kommer från ett äckligt ställe:
Lever, njure, och all annan inälvsmat. Tunga passar in här också.

Mat som äts på ett äckligt sätt:
Kräftor (vända på dem, sätta läpparna mot alla de där benen och sedan suga? Slita loss klorna, peta upp skölden och bända upp stjärten? Nej.)

Mat som är snygg, men lik förbaskat äcklig:
Brysselkål

Mat som borde vara god, men som i själva verket är äcklig:
Nästan all tillagad fisk

Mat som man undrar lite hur den tänkte, som åt det först:
Surströmming (om det luktar illa – ät det inte)
Fugu (om det är dödligt giftigt – ät det inte)
Durianfrukt (om det luktar “sewage, stale vomit, skunk spray and used surgical swabs” (The Oxford Companion to Food) – ät det för fan inte)

Mat som faller under någon av ovanstående kategorier och därför borde vara äcklig, men av någon anledning inte är det:
Blodpudding (är i alla fall inte jätteäckligt)
Räkor (om de är kalla – varma räkor är skitäckliga)
Mögelost

Äckligaste maten alla kategorier (förutom allt med lever i):
Flygande Jacob
Bananer och jordnötter? I mat? Fy fan.

Lite bilder

Empire State, taget genom fönstret på helikoptern.

Rockefeller Center


NYPD

New York New York, Las Vegas

Flamingo - där H och jag bodde förra gången.

Stackars H fick aldrig se Celine på Caesars.

Men en bild blev det i alla fall.

Önskelista

Lilla K fyller tre år om några dagar och det här är första födelsedagen som hon fattar att man FÅR saker. Man behöver bara säga vad man vill ha och så FÅR man det! Alltså är Lilla K inte tyst en sekund, hon sprutar ur sig önskemål.

Jag fyller också år ganska snart och jag har inte alls lika lätt att komma på vad jag önskar mig. Jag önskar att jag var lite mer lik Lilla K när det gäller önskande. För mig blir det mest:

-Kanske en...? Nä, förresten, det behöver jag inte.
-Men en...? Nä, för dyrt.
-Var det inte något jag tänkte på i somras? Vad sjutton var det...? En...? Nä, minns inte.
-Borde inte jag ha ett...? Nä, vad fan ska jag med det till?

Några saker har kommit på i alla fall. Här kommer min önskelista:

*Andra och tredje säsongen av Scrubs (och dem ville jag ha så gärna att jag köpte dem själv, stoppade in i dem i Hs garderob och beordrade honom att ge dem till mig den åttonde september)
*Fjärde säsongen av Monk (med text helst - det behöver inte vara svensk text, engelsk går precis lika bra, men jag hör ju så illa att det blir svårt att kolla helt utan)
*Första säsongen av CSI (Las Vegas såklart, vad annars?)
*Första säsongen av ER (den när alla fortfarande var glada och alerta - den utan personliga problem och missbruk. För det är så jävla tråkigt att se sånt)
*Alla säsonger av Six Feet Under (tyvärr avskyr H den så mycket att han inte kan vara kvar i rummet när jag kollar på den. Undrar vad han ska hitta på då istället?)
*Alla säsonger av Arkiv X (och här kommer det säkert invändningar om att jag redan har dem, men det är ju på VHS och då måste jag ju sitta nere i källaren och kolla på dem och det är inte lika kul. Dessutom är det ju inte precis alla, jag har ju inte de där låtsassäsongerna där David Duchonvny är ersatt av Robert Patrick. De är skräp, men jag vill ändå ha dem)

Och några särskilda önskemål riktade till kompisarna som snart ska åka till New York:

*Pokemon Battle Revolution (Wii)
*Crocks Mary Jane (Stl. 8 - Black, Army, Chocolate eller vilken jäkla färg som helst, jag lyckades ju smälta mina egna (alldeles underbart snygga!) i ökenhettan i Las Vegas)

Det är min önskelista.

New York och Las Vegas 12-20 juli 2007

Sofia tycker tydligen att det är dags för mig att skriva om resan. Jag antar att anledningen till att jag inte har gjort det ännu är att jag var rädd att låta som kompisen Peter, som under två år inledde varje mening med ”När jag var i Amerika…”. Vi var bara nio år och det var irriterande redan då, hur irriterande skulle det inte vara nu – vid (snart) 38?

Nåja, resan är ju faktiskt gjord, så visst måste jag berätta om den.

Torsdag 12 juli: Kom till New York sent på kvällen, tog en snabbtur till Times Square och sedan en hamburgare på hotellrummet. Mer hann vi inte.

Fredag: Åkte helikopter runt Manhattan. Jag har alltid fascinerats av helikoptrar – det kombinerat med min enorma fascination för New York blev alldeles perfekt. Promenerade till Rockfeller Center och Nintendo World Store. Köpte fem Pokemonspel (två Diamond och tre Pearl). Vi glömde av okänd anledning (dumhet antagligen) att kolla efter Battle Revolution, så det tvingar vi C och K att göra när de åker dit om en vecka. Åkte upp på Top of the Rock och tittade ut över stan (helikopterturen räckte tydligen inte). Promenerade massor och åt sedan världens godaste Chateaubriand på Keens Steakhouse.

Lördag: Promenerade längs femte avenyn, köpte en Musse Piggformad pepparkaksform på Disney Store, tittade på Trump Tower, gick in i parken och åt världens största ostbricka på The Boathouse, tittade på The Dakota, gick längs Broadway, stannade till vid Ed Sullivan Theater och köpte en Late Show-mugg, åkte till Mulberry Street och åt middag (minns inte vad restaurangen hette).

Söndag: Shoppade massor (jag hittade äntligen Clean till mig och 15-åringen – en vanlig till henne och en Fresh Laundry till mig) och åkte sedan till flygplatsen. När vi stod utanför hotellet och väntade på taxi kom en man fram och frågade om vi ville åka i hans lååånga vita limousine istället. Det ville vi – vi var ju faktiskt på väg till Las Vegas. Kom fram till Las Vegas sent på kvällen och tog en Frozen Margarita med brorsan och svägerskan (som hade kommit dit några timmar tidigare) på hotellet innan vi gick och la oss.

Måndag: Tog Monorailen till Sahara, åkte upp i tornet på Stratosphere och tittade på galningarna som åkte Insanity, X-scream och Big Shot, åkte till Planet Hollywood och shoppade lite på Miracle Mile, åt lunch på Todai, åt middag på Dick’s Last Resort inne på Excalibur (där vi alla fick gigantiska haklappar och glada pappershattar med ekivoka texter på – brorsan fick genomlida sin middag med ”Free Mustache Rides” på huvudet). Spelade lite, drack massor.

Tisdag: Badade i poolen på morgonen, Nina och Paul kom, shoppade lite mer på Miracle Mile, Lotta och Greger kom, tog en drink med dem på 60:e våningen på Wynn (fin utsikt!), H och jag gick själva till Venetian, Flamingo (för att återuppleva gamla trevliga minnen) och Caesars Palace, åt middag på Spago på Caesars Palace. Spelade lite, drack massor.

Onsdag, Dagen D, det vi hade kommit för: Åkte limousine till Graceland Chapel, skrattade och dansade (eller något) med Elvis i en ceremoni som tog nio minuter och nio sekunder (jag vet det eftersom jag har sett DVDn), förnyade våra löften och bytte ringar (jag och H - brorsan var ju som bekant en snåljåp), åt middag på Fiamma på MGM Grand tillsammans med Lotta och Greger, Nina och Paul, Carola och Grant, Janit, Devin och lille Tobias. Spelade lite, drack massor.

Torsdag: Frukost på rummet (en fruit and berry plate), sa hej då till brorsan och svägerskan som skulle åka med Lotta och Greger till Los Angeles, åt middag på America, såg Kà på MGM Grand. Spelade lite, drack nästan ingenting.

Fredag: Åkte hem.

Thank you Elvis and Graceland Chapel!

Tack Nina, Paul, Lotta, Greger, Carola och Grant för att ni åkte från Philadelphia, Los Angeles och Phoenix för att vara med på vårt bröllop! Det var roligt!

Semesterpackning

Packning till New York och Las Vegas: Pengar och ringar
Packning till Fagerhult: Blöjor, kortison och stora stövlar




(och packning till middagen hos brorsan ikväll: Jose Cuervo Especial, Margaritamix och DVDn med Vegasbröllopet)

19 år

Jag tycker det är beklämmande med människor som har varit tillsammans länge och liksom har vuxit ihop och nästan blivit samma person. Som alltid gillar exakt samma musik, som har exakt samma intressen, samma åsikter i alla frågor och ibland till och med likadana jackor.

Såna kommer H och jag aldrig att bli, tänker jag, samtidigt som jag petar in ytterligare två Celine Dion-låtar i Mp3:n.

POKÉMON RULES!!!

"Mamma, nästa gång jag möter dig så kommer jag att slå ner dig jättehårt! Jag ska ta min eldkastare på dig så du dör med en gång"

Ah, music to my ears. Vi ska mötas i en fajt - jag och femåringen i en strid till döden. Eller tills någon svimmar, för i den här fajten dör ingen. Man svimmar bara.

.

Igår kväll, när vi hade gått och lagt oss, låg H och jag och pratade. Jag är lite bekymrad över att min vatten är en töntig pingvin som heter Prinplup. Så jävla fjantig. Hur ska jag kunna respektera den? Vi pratade en lång stund om det perfekta laget, om vilken gräs som är bäst, om huruvida det är bra eller dåligt att så många är dubbeltyper och en massa annat. Vi var rörande överens om att den största enskilda förbättringen är att man nu kan använda springskorna inomhus.

.

Sedan slutade vi prata. Jag vet inte om det var allt spelsnack eller om vi bara behövde känna oss vuxna en stund.

.

Pokemon Pearl och Diamond har äntligen kommit! Jag ser ljust på livet.

Jag orkar inte just nu

Jag har så otroligt mycket att berätta – om helikopterturen i New York, om bröllopet i Las Vegas, om allt som jag har gjort de senaste dagarna. Men jag orkar inte.

Jag klev på ett plan i Las Vegas 07.10 igår morse och landade 25 timmar senare i Stockholm. Under den tiden har någon stulit nio timmar av mig. Nio timmar är bara borta. Det är inte så att jag vill ha dem tillbaka, men jag gillar inte tanken på att de bara försvann.

Jag visar två bilder istället.

Äkta vara:
Inte lika äkta vara:

Hemma igen

Jag är nyss hemkommen från Las Vegas.
Där var det varmt.
Ungefär 110 grader.
Celsius.

Det blir bara värre och värre

Som om det inte vore nog med en helikopterolycka i New York precis innan vi ska dit och åka just helikopter (fredagen den 13:e). Nu skjuts det tydligen hejvilt på hotellet i Las Vegas också.

Kan stanna-hemma-för-helvete-annars-dör-ni-tecknen bli tydligare? Eller är det tvärtom tecken på att vår resa kommer att gå helt problemfritt? Det lär ju inte krascha fler helikoptrar i Hudsonfloden i veckan, och säkerheten på NYNY i Las Vegas lär väl ha skärpts ordentligt sedan i fredags.

Allt kommer att gå fint, fint, fint...

Fan, fan, fan

Fråga: Vad behöver man inte fem dagar innan den planerade helikopterturen över Manhattan?

Svar: En helikopterkrasch i Hudsonfloden.

Egen och andras skit

Alldeles nyss var jag på ICA och handlade.
Blöjor, kattsand och toapapper.

Vilket jävla skitgöra.

Bröllopsförberedelser

-

När H såg vilken snygg ring jag valde, bestämde han sig för att byta ut sin också.

-

Det blev dyrt.

-

-

Tonsillit 2

– Det är bra om du tar de här tabletterna samtidigt med mat, säger damen på Apoteket åt mig.

Jag lyssnar inte så noga, jag har ätit dem förut. Minst två halsflussar om året de senaste tjugo åren har lärt mig en del om hur man tar antibiotika. Det har lärt mig att jag spyr av Abboticin, att Klacid är jävligt dyrt och att Ery-Max tydligen är farligt för foster nuförtiden – något det inte ansågs vara när Lilla K fortfarande var ett foster. Nåja, det blev ju folk av henne ändå. Men så säger plötsligt Apotekstanten en grej som gör mig lite fundersam:

– Om du har svårt att svälja tabletterna hela så kan du öppna dem och blanda ut kornen i lite vatten istället. Lättare att svälja då.

Och då undrar jag, när hon vet att jag har så ont i halsen att jag inte ens kan få i mig en tablett (ja, jag har verkligen ont i halsen), varför tror hon att jag kan äta mat då? Tror hon att tabletter är större och krångligare än en smörgås? Att en gelkapsel skulle ha svårare att slinka ner än en köttbulle? Äta mat? Är hon inte klok, människan, ser hon inte hur sjuk jag är?

…och som ni säkert redan har förstått så smittades jag alltså av 15-åringens halsfluss. Antingen var det så det gick till eller så smittades jag av min egen flussrädsla. För jag tror att det kan funka så. Kanske.

Så många frågor

Vad är det som flyter i min kaffekopp? Är det en tvestjärt? Vad fan gör den där, och hur kom den dit? Och varför är den halv? VARFÖR I HELVETE ÄR DEN HALV?

Måste jag kräkas nu?

Tonsillit

Verbal Kint: Keaton always said, "I don't believe in God, but I'm afraid of him." Well, I believe in God -- and the only thing that scares me is Keyser Soze. (The Usual Suspects, 1995)

Jag tror varken på Gud eller Keyser Soze – det enda som skrämmer mig är halsfluss.

15-åriga S har ont i halsen, stackarn. Tack och lov har hon inte den vidriga streptokockflussvarianten den här gången, men jag är ändå lite rädd för henne. Hon får inte röra mina saker och jag ser till att hålla mig på behörigt avstånd hela tiden.

Min senaste halsfluss var ofin nog att bryta ut dagen innan julafton och jag fick tillbringa hela julhelgen med att gråta (försiktigt så att det inte gjorde för ont) och titta på julmaten. Att äta var inte att tänka på, inte heller att dricka något annat än vattnet som behövdes för att skölja ner värktabletter och antibiotika (och då grät jag också). Jag tvingades fasta den 23, 24 och 25 december. En riktig skitjul med andra ord. Men jag gick ner ett par kilo i alla fall, hur många gör det under julhelgen?

En länk till världens äckligaste halsflussida. Bilderna syns inte på sidan längre, men de är fortfarande klickbara. Sjukt äckliga (och för mig oerhört fascinerande på ett jävligt skruvat vis). Klicka på egen risk: http://phil.hiett.googlepages.com/

Skillnaden mellan trick och magi

– Mamma, om jag klättrar upp och hänger mig upp och ner med benen i den där lyktstolpen… då… då… då skulle det vara ett trick, mamma. Eller hur?
– Mmmm.
– Men mamma, om jag gjorde så att Klara flög upp och hängde i lyktstolpen – då mamma, då skulle det vara magi. Eller hur, mamma?

Den här konversationen har vi nästan varje dag på väg till dagis. På samma ställe varje gång. Jag bara nickar till slut (som jag alltid gör när jag försöker stänga ute alla hans ord). Jag säger aldrig att det skulle vara rätt mycket magi om han, som inte ens vågar leka i klätterställningen i parken, plötsligt skulle våga hänga upp och ner i en lyktstolpe. Jag säger aldrig heller att jag bara vill att han ska vara tyst en stund. En minut eller två bara.

Lördagskrysset

Mitt lördagskryss har blivit blött och varje gång jag försöker skriva något går tidningen sönder. Dessutom råkade jag riva av ena hörnet när jag försökte snygga till det lite.

Stad i Zambia, fem bokstäver? Någon som vet?

Ett ljuvt konsertminne

Häromdagen berättade en dagismamma som jag träffade i parken att hon skulle gå och se Barbara Streisand i Globen i sommar. Hon hade tömt sitt sparkonto och köpt en svindyr biljett och var nu hur nöjd som helst. Barbara var värd de pengarna, tyckte hon.

Jag kan förstå henne, även om det inte är just Barbara som skulle kunna få mig att plocka ut alla mina sparpengar (som för övrigt bara är 173 kronor). Just nu vet jag inte vem eller vilka jag skulle betala 6000 kronor för att se. För några år sedan var det Alanis Morissette, och några år innan det var det väl Genesis kanske. Fast jag har sett både Alanis och Genesis och behövde tack och lov inte punga ut mer än 300 för biljetterna och någon tusing för tågresorna till Göteborg.

Den billigaste konserten jag har varit på måste i alla fall ha varit Metallica på Göta Lejon (1984). Kompisen Cia hade fått gratisbiljetter från skivaffären hon praoade i eftersom ingen annan ville ha dem. Cia och jag gillade inte heller Metallica på den tiden – men vad fan, det var ju gratis. Och hårdrock var ju ändå alltid hårdrock, även om den var dålig.

Jag fick i alla fall valuta för mina pengar (Roslagsbanan var ju inte gratis) eftersom Matte Arkhem var där (jag sa av någon anledning aldrig bara Matte, det var alltid både för- och efternamn – Matte Arkhem. Mattearkhem). Jag såg honom precis innan konserten började där han stod några rader bakom oss och headbangade stenhårt till någon Anthraxlåt och han var precis sådär snygg som jag mindes honom. Han såg ut precis som Nikki Sixx fast utan den fjantiga hårdrocksfrillan (och jag har alltid undrat om det var likheten med Nikki Sixx som gjorde Matte Arkhem snygg eller om det var tvärtom – att Nikki Sixx bara var snygg för att han liknade Matte). Jag träffade honom bara några få gånger, i olika hårdrockssammanhang, men han upptog i princip alla mina tankar under större delen av det året. Han hade samma födelsedag som jag och jag trodde nog att det gjorde oss till själsfränder på något vis. Jag tror inte att han tänkte så.

Konserten blev hur som helst ett ljuvligt minne tack vare honom – Metallica sög, men att ha fått en glimt av Matte Arkhem var alldeles, alldeles underbart.


Och om jag skulle betala 6000 kronor för något så skulle det kanske vara det här:

Päron, bajs och sandiga falukorvar

Livet blir lätt lite märkligt när man har barn. Man tvingas säga konstiga saker ("nä hörru, inga päron på snoppen!"), man blir glad för trivialiteter (till exempel kan man bli så glad över att den förstoppade lilla bebisen äntligen har bajsat, att man sjunger en liten bajskorvssång för sig själv vid skötbordet. Utan att vara ett dugg pinsam, tycker man själv i alla fall.) och man gör en hel del annat besynnerligt. Idag tog jag emot en sandig falukorvsbit från min gråtande dotter, sköljde av den under kranen och gav den sedan tillbaka till henne. Så blev hon glad igen.

Själv kände jag mig bara tragisk på något vis. Och lite flottig.

Katten Charlie...

...eller en gräddbakelse?

Grattis till oss!

Ett stort grattis till lilla sockersöta Samuel Påhlsson som blev Stanley Cup-mästare i natt! Fast jag måste sluta kalla honom liten och söt känner jag, killen är snart 30 och inte alls särskilt liten. Söt passar inte riktigt heller.

(och grattis till mig – jag fick godkänt på min usla tenta. Och ingen örfil…)

Bilden har jag snott från Aftonbladet

Blöjfri, dag 1

Nerpinkade trosor – en
Nerpinkade kalsonger (eftersom hon bara hade ett par trosor och sedan blev tvungen att låna kalsingar av E) – fyra
Nerpinkad soffa – en
Nerpinkat nattlinne – ett

Kissningar i pottan – noll
Kissningar på gräsmattan (naken och förvånad) – en