Lilla K

Lilla K och jag sitter och myser i soffan. Hon har krupit upp i mitt knä och jag sitter och kramar henne hårt. Hon kramar tillbaka. Hon är tung och trött och doftar ljuvligt – en underbar blandning av jordgubbsschampo, svett och sandlåda. Hon sjunker djupare ner i mitt knä, hon är så trött att hon nästan somnar, och vi sitter så där – nära, nära. Hon vänder sig mot mig och viskar tre små ord: Ha dälling, mamma.

Och plötsligt är allt slut. Om hon inte får sin välling med en gång så kommer min ljuvliga Lilla K förvandlas till ett illtjutande monster. Snor, tårar, nappar och knytnävar kommer att flyga genom rummet på jakt efter ett offer, och det finns inget jag kan göra åt det. Förutom välling. Jag reser mig trött och går ut i köket.

Saker som är bra att ha på sommaren

Radar - bra att ha när man plötsligt övermannas av en flock getingar i köket.

Myggmedel - ett måste för våra allergiska barn.

En katt - bra på att fånga möss, råttor, nattfjärilar och harkrankar.

Min storasyster - bra på att passa katten när vi åker på semester.

Mina parkhuliganer

E och Lilla K satt och lekte tillsammans i sandlådan i parken idag. De hade varsin hink, varsin spade och varsin liten plastmugg. Bredvid dem låg en tredje plastmugg som ingen av dem använde. En liten tjej (kanske 2 år) hittade muggen och började leka med den, men det skulle hon tydligen inte ha gjort. Lilla K blev rosenrasande och började skrika åt den stackars lilla tjejen, och E, som den goda storebror han är, skrek också lite. Tjejen stirrade lite på dem och sedan slängde hon ner muggen i sandlådan – jättehårt så att sanden skvätte. Sedan tog hon upp Es plastmugg och slängde den också jättehårt.

Jag ville ställa mig upp och applådera den där modiga tjejen, men jag lät bli. Det hade varit omammigt på något vis.

Tuff hockey?

Är all hockey tuff? Jag kollar...

Linje 19 (Sedin, Sedin, Weinhandl) - spelade som gudar i MoDo under ett par år, men namnet är ju inte så tufft.

Knattekedjan (Lehtinen, Koivu, Peltonen) - skön finsk landslagskedja med extremt otufft namn.

KLM (Krutov, Larionov, Makarov) - rysk superkedja som var oslagbara under i princip hela 80-talet. Namnet är kort, kärnfullt och inte särskilt svårt att förstå. Men tufft? Ja, lite kanske.

The Legion of Doom (Renberg, LeClair, Lindros) - Jamenvisst, det blir inte tuffare än så här. Domedagskedjan. Så härligt kompromisslöst och stenhårt! Så underbart NHL-igt att jag nästan dör.

Edit:
Jag kom på Frölundas Dragkedja (Lundqvist, Kahnberg, Tolsa) också, men eftersom det inte är ett dugg tufft namn så glömde jag snabbt bort den igen.

1987-2007

Om någon för 20 år sedan hade sagt åt mig att jag skulle stå, en lördagmorgon, och rengöra ett termoslock med tops, samtidigt som två barn står vid källartrappan och skriker "Pappa, kom nu! Klockan är tio - vi vill ha lördagsgodis!" (fast Lilla K, som inte kan klockan, skriker att klockan är nio) så hade jag aldrig trott på det. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle ha tre barn - herregud, jag hade nog knappt kunnat föreställa mig att jag skulle ha en termos ens.

Hade samma någon sagt att jag skulle ha de där tre barnen tillsammans med H så hade jag inte trott på det heller. Jag hade blivit glad - men jag hade inte trott på det.

När jag var sjutton år ville jag bo i en tjusig våning på Östermalm tillsammans med ett par Birmakatter - och kanske, men bara kanske, en man också. Inga barn. Jag skulle skriva böcker och vara rik som ett troll. Istället blev det villa i förorten tillsammans med man, tre barn och bara en Birmakatt. Jag pluggar till bibliotekarie istället för att skriva böcker, och jag tjänar inga pengar. Det är bra det också.

Shopping

Jag har shoppat idag - det var länge sedan.

• En maskeraddräkt till E (han bad om en Spiderman, men fick en lurvig rävdräkt - jag vet inte vad han kommer att tycka om det)
• En jacka och tre tröjor till E
• Tre tröjor, två par strumpbyxor och en klänning till Lilla K
• Presenter till maskeraden som E ska gå på imorgon
• Såpbubblor med tuffa tillbehör till både E och Lilla K
• Åtta öl till mig och H
• Två hamburgare - lunch till mig och den sjuka tonårsdottern

Nu är jag 3000 kronor fattigare, men rätt så nöjd med min dag...

Snygga kattbilder

Det är inte jag som har tagit den här fantastiska bilden av min Charlie, det är någon av vännerna C eller K. Lite synd - jag hade gärna tagit åt mig äran för den.

Fler fina kattbilder hittar man hos Katterna på Bygatan, C och Ks katter

Trötthet

Jag borde egentligen sitta och göra färdigt hemtentan som ska lämnas in imorgon, men jag orkar inte. E sitter bredvid mig vid köksbordet och gråter över ett missat Bolibompa (han ville spela dataspel klockan sex istället, men nu ångrar han sig). Lilla K sitter också här - hon bläddrar, mycket oförsiktigt, i min Looking for Information: A survey of research on information seeking, needs, and behavior. Jag borde försöka rädda den, den kostade 600 kronor och jag kommer att behöva den senare också, men jag orkar inte det heller. Jag är för trött, det får gå som det går med den.

Och nu har E slutat gråta över sitt missade Bolibompa, nu gråter han över det försvunna rosa armbandet som han fick i Turkiet i somras och som han inte har brytt sig om sedan augusti förra året istället. Är han också trött, månne?

SM-GULD

SM-guld SM-guld SM-guld
SM-guld SM-guld SM-guuuuld
SM-guld SM-guld SM-guld
SM-guuuuld SM-guld

Skriver man det tillräckligt många gånger så ser det lite märkligt ut, men det kan det vara värt. Jag tror jag skriver det lite till.

SM-guld SM-guld SM-guld
SM-guld SM-guld SM-guuuuld
SM-guld SM-guld SM-guld
SM-guuuuld SM-guld

Min nygamla pessimism gjorde susen, och MoDo tog guldet igår. Jag är så lycklig!

Efter sjunde semifinalen mot HV71 fastnade tv-kameran ett ögonblick på en otroligt besviken tjej i publiken. Hon satt där i sin HV-tröja och såg så obeskrivligt ledsen ut. För en kort sekund så tänkte jag "skärp dig tjejen, det är ju bara hockey" men så insåg jag att hon var jag. Hon var jag alla de där åren som jag satt där efter slutsignalen och var så där tom och besviken. Så vem är jag att säga att hon ska skärpa sig? Det är ju inte bara hockey, det är så otroligt mycket mer än så. Det är ju HOCKEY för fan!

Guess who's back?

Jag känner att jag måste lägga ner den här nya, positiva inställningen till finalen. Jag mår helt enkelt inte bra av den, den är liksom inte jag på något vis. Jag har fått svårt att prata om hockey (det finns ju inget att säga längre), jag har drabbats av skrivkramp och jag har fått tillbaka det där onda i axeln som jag brukar ha när jag är stressad eller olycklig. Det känns inte rätt att sitta i soffan och säga saker som ”Åh, det var nära” när jag helst av allt vill stå med näsan ett par centimeter från tv-rutan och skrika ”Men skjut då, era jävla klåpare!”

Jag kan riktigt känna hur allt det här positiva krymper mig.

MoDo vann faktiskt - mycket orättvist - i sudden igår och nu kan det bara gå utför. Jag har varit bombsäker på att den som vann femte matchen också skulle ta hem guldet, men nu när det var MoDo som gjorde det så har jag självklart börjat tveka. Inte fan kan de väl klara det här? Självklart inte – LHC kommer att rycka upp sig hemma i Cloetta och sedan kommer de till Ö-vik och nyper guldet mitt framför näsan på MoDo. Jag kan inte se att det kan gå på något annat sätt.

Jag är tillbaka – pessimistisk som fan och bättre än någonsin!

Adaktusson vs. Josefsson

I Expressen idag står det om "bråket" mellan Lars Adaktusson och Janne Josefsson och så kan man rösta på vem av dem man har störst förtroende för.

För mig handlar det inte så mycket om vem jag jag har störst förtroende för, det är mer en fråga om vem jag kan stå ut med (trots att han kan framstå som lite tråkig) och vem jag avskyr så mycket att jag skulle vilja slå honom på käften.

Påsk i parken

Jag var med ungarna i parken efter dagis i torsdags. Vi var helt ensamma där och jag trodde till en början att det berodde på att det var skärtorsdag och alla hade försvunnit från stan för att fira påsk. När barnen hade tömt ut alla sina hinkar och spadar i sandlådan och jag hade parkerat mig på bänken bredvid insåg jag att den tomma parken inte alls hade med påsken att göra utan med vädret – det var iskallt! Jag hade inte märkt något under promenaden dit, men nu frös jag ordentligt. Det blåste en arktisk storm som piskade upp torr sand från sandlådan in i mina ögon och jag trivdes mindre för varje sekund som gick. Jag försökte få med barnen hem men de vägrade. De frös inte alls, sa de. Så där satt jag med två envisa barn i parken och tyckte synd om mig själv. Jag önskade att jag skulle slippa torr sand i ögonen. Och då började det regna.

I måndags försökte vi igen. H och jag packade en liten påse med fika och tog med barnen till parken för att träffa kompisen S och hennes pappa. Det var lite kallt när vi gick hemifrån, och det hade snöat ordentligt under natten, men det var inte värre än att det hade kunnat bli en trevlig dag i parken. När vi kom fram hamnade vi mitt i en rasande snöstorm. Vi höll ut i någon timme i alla fall, men sedan gick det inte längre. När vi kom hem slutade det snöa.

Farlig fascination

Lilla Ks fascination för vätskor har gått från ett hälsosamt (om än irriterande) intresse till fullfjädrat massmord. I förrgår smög hon in i sin storasysters rum och matade hennes fiskar. Med en hel burk fiskmat, förutom litegrann som hamnade på golvet. Alla fiskarna jublade, och sedan åt de tills de dog.

Vi har lovat storasystern att vi ska passa Lilla K bättre från och med nu.

Slarv

Jag har tappat bort mitt kaffe igen. Jag gör så alldeles för ofta – häller upp ett stort glas kaffe som jag sedan ställer någonstans och glömmer bort. Det kan stå precis var som helst, jag har ingen aning om var jag har gjort av det. Det enda jag vet med säkerhet är att Lilla K kommer att hitta det före mig.

Hon är inne i en period där det roligaste som finns är att flytta vätska från en behållare till en annan, och eftersom hon bara är två år så spiller hon ordentligt. Det finns alltid minst en pöl någonstans i huset, en pöl som hon är skyldig till. Det går ju an när det är vatten i badrummet (väldigt vanligt) – det är värre med drickayoghurt i sängen eller kaffe i fåtöljen (inte lika vanligt men desto mer irriterande). Välling i soffan är inte så kul det heller (otroligt irriterande eftersom vällingen liksom gömmer sig i vecken i soffan och bara kommer fram när man sätter sig i den, lika överraskande varje gång).

"Ska ni ha bilen eller?"

Jag läste i DN att Magnus Wernblom har sagt upp sig från sitt jobb som bilförsäljare för att flytta tillbaka till Ö-vik och MoDo igen. Då måste jag ställa mig två frågor:

Fråga ett: Hur sjutton orkar man jobba och spela elitseriehockey samtidigt? Visserligen är karln stark som en oxe, men han är ju inte tjugo längre.

Också fråga ett (eftersom jag bara gav mig själv två frågor): Hur orkar arbetsgivaren med att ha en anställd som spelar elitseriehockey? Han kan ju inte hinna jobba så värst mycket.

Fråga två: Hur ser Wernbloms bilförsäljarteknik ut? Har han samma teknik som han har i sitt andra jobb? Ställer han sig framför kunden, putar lite med rumpan så han står stadigt (kanske också lutar sig mot en käpp eller så, i brist på klubba), och förklarar, med ord eller kroppsspråk, att han inte kommer att flytta på sig – någonsin, oavsett hur mycket stryk han får – förrän han har sålt en bil? (och jag ler lite åt bilden av ett frustrerat bilköparpar som desperat försöker knuffa bort en envis och urstark bilsäljar-Wernblom)

Är det så, månntro? Det vore ju onekligen en vinnande strategi. Eller?

För övrigt gick det riktigt, riktigt dåligt i matchen igår. LHC körde verkligen över MoDo och vann med 5-1. Men, eftersom jag har bestämt mig för en ny och positiv syn på ishockey så är jag inte oroad. Näää, för pucken är ju rund och i hockey kan allt hända. Näää, de behöver bara åka mer skridskor. Näää, näää, näää

Eddie Izzard - Covered in bees

Världens roligaste man:

Articuno - New and Improved

Jag har bestämt mig för att se positivt på den här finalen. Jag ska inte längre komma med negativa "äh, det kommer ändå att gå åt helvete" bara för att bespara mig själv smärta - tvärtom ska jag tro helhjärtat på det här, och se ljust på framtiden. Fram med den sunkiga tröjan ur garderoben - MoDo kommer att slå Linköping och ta sitt första guld på 350 år (eller sedan 1979 åtminstone)! Det kommer att gå som en dans - en smutsig, svettig och blodig dans.

Jag är en annan människa idag - med ny och förbättrad formula!

Ett märkligt telefonsamtal

-Ja hallå, det är Christian.
-Hej Christian, det är Anna. Jo, eh, det är så här, att MoDo gick just mycket oväntat till final. Och en av matcherna spelas på fredag - så den där middagen vi skulle bjuda er på på fredag, skulle vi kunna ta den på torsdag istället? Eller efter söndagsmatchen, den borde vara slut någon gång runt åtta? Är det okej?

Det var okej. Middagen blir av på söndag istället.

Och MoDo är i final! Det kommer att göra ont, så fruktansvärt ont, när de förlorar den. För med min tur så är det ju precis det de kommer att göra. Men ikväll orkar jag inte tänka på det - ikväll ska jag bara vara glad!

Jag är så jävla pinsam

Det finns människor som inte har några som helst problem med att stå för sina pinsamheter. Människor som helt på allvar, och utan att skämmas det allra minsta, kan kläcka ur sig saker som: "Åh, Tomas Ledin! Han är ju bara skitbra!". Sådana människor beundrar jag verkligen.

Mina egna musikaliska pinsamheter (och nej, det är inte Tomas Ledin - han ligger faktiskt överst på min "mest överskattade i hela världen-lista", tillsammans med Bruce Springsteen, U2 och några till) gömmer jag djupt inne i min mp3-spelare, och talar sällan om dem. Djupt därinne, mellan ett par lite creddigare låtar - typ White Stripes eller Kent - så gömmer sig ett par riktiga praktpinsamheter. Låtar som är så pinsamma att jag sänker volymen när jag möter någon på gatan, så att ingen ska råka höra att jag är så jävla pinsam.

Jag har alltid haft svårt att erkänna min kärlek till viss musik. Det tog år innan jag vågade komma ut med att jag bara ääälskar Eminem - ibland har jag fortfarande lite problem med att erkänna det. Nirvana var ett annat problem. Inte förrän de blev så där riktigt hysteriskt stora och übercreddiga vågade jag komma ut ur min grunge-garderob. Jag är helt enkelt en musikfegis.

Det är mycket jag måste ändra med mitt liv - jag fyller 40 om några år och då kan jag inte hålla på som jag gör och skämmas för den jag är. Jag börjar med mina musikhemligheter och jag börjar nu. Här är pinsamheterna i min mp3:

*Eiffel 65s Blue (Da Ba Dee) - fjantig och pinsam, och den gör mig glad
*Prodigys Smack my bitch up - kanske inte jättepinsam, men jag har ändå svårt att erkänna att jag gillar den av någon anledning
*Celine Dions A new day has come - inte ett dugg pinsam egentligen, men eftersom jag har dissat H's stora kärlek till henne under så många år så blir den jättepinsam. Ännu mer pinsamt är det att erkänna att jag dessutom har den i två olika versioner - efter varandra
*E-types Free like a flying demon - borttagen just nu, men den brukar finnas där. Jättepinsam
*Basshunters Boten Anna - hysteriskt jävla sjukt superpinsam, och alldeles underbar

För övrigt tycker jag att det är makalöst roligt att det är Tomas Ledin som har skrivit Snabbköpskassörskan. Jag vet inte riktigt varför.

Mera sommarplaner

Vi ska inte bara bli myggbitna i sommar.
H och jag ska till New York och bo här:

















Sedan möter vi brorsan och hans fru i Las Vegas och bor här:
















I Las Vegas kan man gifta sig, och det ska vi såklart göra (eller i alla fall förnya våra löften i skön amerikansk anda, eftersom vi redan är gifta). Dubbelbröllop med brorsan och hans fru, precis som för femton år sedan. Så här är det tänkt att det ska se ut, på ett ungefär:

Vårtecken

De yngsta barnen är ute på tomten och leker själva. Jag har öppnat köksfönstret för att kunna höra dem, och då och då kommer det en såpbubbla inflygande genom mitt öppna fönster. Det känns verkligen som vår.

Det bidde bara skit

The Matrix är en av de bästa filmer jag någonsin sett. Bra och udda story, balla effekter och en massa häftiga snubbar i coola kläder. Precis hur bra som helst! Kroppen riktigt värkte av längtan efter tvåan och trean - men när de väl kom var de så dåliga att jag nästan grät. Vilken jättebesvikelse! Den bra och udda storyn var varken bra eller udda längre, de balla effekterna var plastiga och tråkiga, och de häftiga snubbarna i coola kläder var plötsligt bara en massa töntar med för långa rockar. Så jävla deppigt.

Johan Glans

Min idol:

Spring in Boras

Jag har nyligen mött våren i Borås. Inte riktigt lika charmigt som att möta den i Paris, men ändå himla trevligt. Jag var där för några seminarier och föreläsningar och det är så skönt nu när det är över. Inte själva vistelsen i sig - den var som sagt himla trevlig - utan bara för att det är så skönt att nu kunna sopa undan ett ämne till. Två avklarade och tre kvar (för den här terminen). I morgon publiceras hemtentan i Individers och gruppers interaktion med bibliotek och informationssystem, så snart är det ämnet också avklarat. Skönt.

Förra gången jag var i Borås tillbringade jag rätt mycket tid med att höra om de gamla egyptiska biblioteken och bibliotekarierna. Samtidigt landade H i Kairo för en jobbresa som inte hade ett dugg med Egypten att göra. Livet är bra orättvist ibland.

Tro, hopp - och sedan mörker

MoDo inledde ju semifinalerna så bra - 2-0 i matcher mot HV och allt såg ovanligt lyckosamt ut. Och då började jag som vanligt tro att "jamen, det här kan ju faktiskt funka! Jag kommer att få uppleva ett mirakel". Men såklart ryckte HV upp sig och slog MoDo i två matcher - och nu faller jag igen. As fucking usual.

Som jag ser det kan den här semin gå på två sätt: Antingen slår HV MoDo i två raka till och så är allt slut. Eller så går det till en sjunde och avgörande, som är jämn och tät och går till sudden - som HV vinner - och så är allt slut.

Det mest troliga är väl att det blir en sjunde match så att jag hinner få upp hoppet och att universum ger mig den där sista chansen att falla. Och falla, och falla, och falla...


Edit:
Det finns förstås, kom jag på så här i efterhand, ett ännu mer ondskefullt scenario: Att MoDo klarar semin och går till final - och får stryk på hundra olika sätt där.

Bra dagar

För det mesta går ju allt åt helvete, eller hur? Ni vet, sådana där dagar då man har väskan full av cigaretter men inte någon tändare, eller när man vaknar på lördagmorgonen och alla kaffefilter är slut, eller de där lördagmorgnarna när man har hur många kaffefilter som helst men det jävla kaffet är slut istället. För det mesta är det ju så.

Men så finns det dagar där allt går som det ska också. Sådana där dagar då man hittar en gammal Margarita DrinkMix i skåpet, en som man hade glömt bort att man hade, och det bara råkar finnas en flaska Jose Cuervo Especial kvar i barskåpet.

Det är precis sådana dagar som MoDo lyckas slå HV71 borta med 3-1.

Sommarplaner

Var just inne hos kompisen C och kollade deras sommarplaner (och tittade på lite ljuvliga bilder - särskilt då förstås Kims bilder på min underbara lilla E). En sådan sommar låter inte helt fel. Nu hoppas jag förstås att jag är inkluderad i deras plan eftersom vi faktiskt ses lite då och då. Om inte så tänker jag kräva att han tar bort bilderna på E - och vips, så blir den där sommarfoto-bloggen inte lika myssomrig längre. Ha!

Vår egen sommar lär nog mer se ut så här,

med tanke på våra barns extrema överkänslighet mot myggbett:

Man ser inte E's deformerade panna så bra på det här kortet, men Lilla K's igenmurade öga är ju rätt tydligt.

Fler ishockeyminnen

Det finns ju som sagt ett par glada hockeyminnen också, ögonblick som fortfarande kan få mig att tappa andan.

OS i Lillehammer 1994 - Final mot Kanada. Det var bara två minuter kvar av tredje perioden när Tre Kronor kvitterade. Inga mål i sudden och det blev straffar. Peter Forsberg gör en fantastisk straff ("han gör ett Kenta Nilsson-mål killen! Det är fullständigt otroligt!") och när Tommy Salo sedan räddade Paul Kariyas straff så var guldet klart. Jag såg inte matchen på TV, men det gör inget - den var nog ännu bättre på radio. Lyssna här.

VM i Schweiz 1998 - Final mot Finland. Finalen avgjordes i bäst av två (eh?) och Sverige vann den första med 1-0. Den andra finalen, som slutade 0-0, spelades på vår bröllopsdag. Det blev hockey i brorsans källare istället för middag på någon tjusig lyxkrog. Det gjorde inget.

VM i Finland 2003 - Inget guld den här gången, men ändå en turnering värd att minnas - tack vare den märkliga matchen mot Finland. Tre Kronor låg under med 1-5 och allt var förlorat. Eller? Tydligen inte - Sverige vände, och vann med 6-5. Lyssna gärna här igen, det är så otroligt roligt! Jag varken såg eller hörde slutet på den här den här matchen eftersom jag stängde av radion när Finland gjorde sitt femte mål. Lite synd, kan jag ju tycka så här i efterhand...

OS i Turin 2006 - Final mot Finland. Niklas Lidström smackade in 3-2 i inledningen av tredje perioden, och det resultatet stod sig. Slutminuten var det mest nervpirrande jag har varit med om. Finland var otroligt nära att kvittera och sockersöta Henrik Lundqvist hade det jobbigt på slutet. Han storspelade dock, och Sverige tog sitt andra OS-guld.

VM i Riga 2006 - Sverige vann finalen mot Tjeckien med 4-0, och blev historiska. Ingen har vunnit både OS-guld och VM-guld samma år förut.

Och så har jag ett mycket levande hockeyminne, ett som jag minns sådär alldeles särskilt tydligt eftersom jag var där. Jag vet att det var 2002, E var nyfödd och vi bodde kvar i trean på Söder, jag vet att det var så. Jag minns det så otroligt tydligt. Brorsan och jag gick och såg Djurgården-Frölunda i Globen och Frölunda vann med 8-1. Skitkul! Sedan bestämde vi oss för att se nästa match i Globen också och då vann Frölunda igen - med lika stora siffror den gången. Jag vet att det var så, jag var ju där. Fast så var det tydligen inte alls. Mitt minne har spelat mig ett spratt - det var inte alls 2002, det var 2004 och E var inte alls särskilt nyfödd. I själva verket var han lite drygt 2 år och jag var redan gravid med K. Vi hade flyttat från lägenheten i stan till huset i Aspudden. Och Frölunda vann inte alls den andra matchen med lika stora siffror, det blev bara 6-4.

Hur kan det komma sig att något jag minns så glasklart visar sig vara ett falskt minne? Ett hopplock av gamla SM-slutspel bara. Otäckt. Tänk om hela mitt liv, alla mina minnen, bara är ett skämt. Att allt jag vet bara är bluff?

Ibland undrar jag vad som händer där inne i hans huvud

-Mamma...indianer...dom, mamma, dom...nä inte indianer, vad heter det? Indian..nä, ind...nä, vad hette det nu igen? I...nä. Mamma, vad heter det? Det där som är där inne i cellen?
-DNA?
-Ja just det, mamma, DNA...det...det, mamma...det...Oj, kolla vilken stor hund!

Jag fick aldrig reda på vad det var han ville säga om DNA. Hoppas det inte var viktigt.

Myskatt

I dag kräktes katten Charlie på matbordet. Fy fan...

Ishockeyminnen

Som svensk hockeyfantast i allmänhet, och MoDo-fantast i synnerhet, är jag van vid att det går åt helvete när man minst anar det. Jag har under min aktiva tittarkarriär hunnit mer fler besvikelser än jag egentligen orkar med. Och inte lär jag mig av mina misstag heller. Jag har en märklig förmåga att elda upp mig mer än vad jag borde - och fallet blir därför så otroligt mycket hårdare än vad det skulle behöva vara.

OS i Nagano 1998 - allt var kört. Ingen jävel trodde ju egentligen på att det skulle gå att göra två mål på tretton sekunder (eller hur många sekunder det nu var). Det var ju inget att hoppas på. Men så gjorde ju Peter Forsberg ändå ett mål, och då vaknade mitt hopp igen. Jag trodde verkligen att det skulle kunna gå vägen. Det gjorde det självklart inte.

SM-finalen 1999 - MoDo kunde bara inte förlora finalserien mot Brynäs! Hela säsongen hade varit en lustfylld promenad mot den enklaste segern i världshistorien. Det kunde bara gå åt ett håll. Käpprätt åt helvete.

SM-finalen 2000 - MoDo återigen i final, denna gång mot Djurgården. Det blev dyngpeck i tre raka matcher. Första matchen i Globen slutade 5-0 till Djurgården. Jag var där, festklädd i min nyinköpta MoDo-tröja, och såg förödelsen. Nästa morgon vaknade jag upp på golvet i vardagsrummet - bakfull som aldrig förr (fortfarande iklädd min nu ganska sunkiga MoDo-tröja) och fantastiskt försenad till dotterns engelskakurs. Det var bara att skynda iväg och lämna henne, utan att byta om och utan att duscha. På vägen hem mötte jag en gammal klasskamrat som jag inte sett på många år. Hon såg givetvis alldeles fantastisk ut, medan jag stod där med bakfyllehåret på ända och med en smutsig ishockeytröja på mig. Inte min stoltaste stund.

VM 2000 - Sverige åker ut mot Finland i kvartsfinalen. Och slutar som sjua.

OS 2002 - Vitryssland i kvarten, och ett märkligt mål i slutet av tredje perioden. Jag behöver inte säga mer. Jo, det behöver jag visst det förresten: Stackars Tommy Salo fick bära hundhuvudet för fiaskot i Salt Lake - allt blev hans fel. Visst, nu råkade hans miss vara alla brakmissars moder - men sånt är livet. Målvakter gör prakttavlor ibland. Inget konstigt med det. Salos miss ändrar inte det faktum att Tre Kronor borde ha kunnat göra betydligt fler än fjuttiga tre mål på Vitryssland. Att ett helt lag fullt av superhjältar, mästerliga spelare varenda en, skiter i att ens försöka göra mål för att motståndet är för enkelt - det är skandalen. Inte den där målvaktmissen.

World Cup 2004 - Kvartsfinal mot Tjeckien i Globen. Tjeckien vinner med 6-1. Aj.

Men det finns ju en massa roliga hockeyminnen också! Mer om det en annan dag.

Så var det slut...

Så var Melodifestivalen avgjord då. The Ark vann - och ingen är väl särskilt förvånad över det? Jag är nöjd med resultatet, men jag är kanske inte lika nöjd med att det nu är över. Melodifestivalen har ju svällt ut under årens lopp, och är numera en lååång följetong som verkligen lämnar ett stort tomrum efter sig när allt är klart. Vad ska jag nu ägna mina TV-kvällar åt?

SM-slutspelet i hockey är ju ett alternativ. Det skulle kunna fylla ut en del av tomrummet (en mycket stor del). Jag älskar verkligen ishockey, men eftersom jag håller på MoDo har jag hunnit vänja mig vid att alltihop med allra största sannolikhet slutar i en ändlös besvikelse. Det ser jag inte fram emot.

Hon är sjuk

När jag hämtade Lilla K på dagis i torsdags var hon illskär. Jag har aldrig sett en skärare unge i hela mitt liv, det såg nästan lite otäckt ut. Och så hostade hon.

I två dagar har hon pendlat mellan Superhög Och Jätteläskig Feber och Inte Riktigt Lika Hög Feber - Men Ändå Läskig. De få stunder hon mår bra - när hon är fullpumpad av febernedsättande och inte har SOJF - då kan man känna igen henne, då kan man se en liten glimt av vår vanliga Lilla K. Men oftast går hon omkring som en liten zombie. En kort liten barnzombie som inte riktigt vet var hon ska ta vägen. Hon till och med luktar som en zombie (eller som jag tror att en zombie luktar) men det tror jag kan ha mer med Dill & Gräslökchips och en ångande bajsblöja att göra.

Framtidsutsikter - var god dröj

Ibland undrar jag verkligen vad jag har gett mig in på. Jag förstår ingenting av vad jag läser. Ämnena är inte bara svårfångade så här i början - de är dessutom mördande tråkiga. En riktigt, riktigt dålig kombination för en sån som jag (lat och okoncentrerad).

I början blev jag lite lättad när jag läste på kursens forum att jag inte var den enda - flera andra hade också problem med att hålla isär de olika momenten i kursen, och svårt att hinna med all läsning. Men nu tröstar det inte längre, istället blir jag ännu mer nervös. Om inte ens de med mycket mer studievana än vad jag har hinner med, och inte riktigt förstår alla instruktioner, hur sjutton ska då jag göra det? Just nu känns det som om jag har fyra väldigt långa och tråkiga år framför mig.

Men sedan när jag är klar, när jag har tagit mig igenom allt det här krångliga och kommit ut ur studiemörkret och ska börja jobba, då är väl allt frid och fröjd? Det verkar inte som det, tyvärr. I DN igår läste jag om överskottet på bibliotekarier, och om deras fantastiskt låga löner. Hurra...

Hockey vs. Fotboll

Hur vet man att Elitseriens slutspel har börjat? Jo, man kollar på DN-sportens förstasida om det står något i stil med "nu är det bara en månad kvar" (tills Allsvenskan börjar - min anm.). Det slår aldrig fel. Fotboll är alltid viktigare än ishockey - till och med nu, när hockeyn är i sitt spännande slutskede och fotbollen inte ens har kommit igång. Hur är det möjligt? Fotboll som är så jäkla tråkigt, hur kan det vara viktigare?

Det gick för övrigt inte särskilt bra i hockeyn igår. Förlust med 2-1 i en av de stökigaste matcherna på länge (181 utvisningsminuter). Trist, trist.

Äntligen fredag - igen?

Jag tycker att det är fredag jämt. Veckorna svischar förbi i en rasande fart och plötsligt är det fredag igen, och jag har inget som helst minne av veckan som gått. Vad har jag gjort? Vad har jag hunnit med? Ingenting oftast. Inget som är värt att minnas i alla fall.

Jag är tydligen smart

Jag läste aldrig Organizing Knowledge igår. Jag var på väg att göra det, men så hittade jag mig själv på en lista över Sveriges smartaste personer, och då kändes det inte som om jag behövde läsa den. Jag firade med en stor påse godis istället.

Men idag kom jag att tänka på att smarta människor antagligen läser den litteratur som krävs för att klara kurserna, så då läste jag den i alla fall. Man får ju inte vara dum.

Saker jag borde göra idag

Jag borde verkligen:

1. Lämna tillbaka Seeking Meaning till KB (jag kan göra det i morgon, men jag borde göra det idag)
2. Låna en annan Seeking Meaning på Stadsbiblioteket (den från KB gick inte att låna om, och jag har ju inte hunnit läsa den färdigt)
3. Läsa Organizing Knowledge igen (jag fattade ingenting första gången jag läste den)
4. Ta tag i hemtentan (jag kan det mesta, och det borde inte ta mer än två-tre timmar att göra den)
5. Städa lite
6. Diska lite
7. Tvätta lite
8. Hämta på dagis 15.30

Jag kommer antagligen:

1. Sitta här en stund till
2. Dricka lite mer kaffe
3. Röka lite fler cigaretter
4. Kanske, kanske kolla på Resident Evil: Apocalypse (ja, för när ska jag annars hinna se den? Det är ju inte precis en barnfilm, man måste ju passa på när de inte är hemma)
5. Hämta på dagis 15.45

Glömska

Häromdagen kom jag på mig själv med att tänka: "När jag gick i nian drack jag minsann inte alls så där ofta".

Man kan ju undra hur mycket mer det är jag har valt att glömma under de 22 år som gått sedan dess...

Ljuv musik

Jag vet inte vad det är med Eminems rätt tramsiga "My Dad's Gone Crazy" som får mig att må så bra. Är det den finstämda lyriken, månntro?

"It's like my mother always told me. Rana rana rana rana rana rana rana rana rana rana and codeine and God dammit you little motherfucker. If you ain't got nuthin nice to say then don't say nuthin...
uh, fuck that shit bitch!
Eat a motherfuckin dick, chew on a prick and lick
a million motherfuckin cocks per second. I'd rather put out a motherfuckin gospel record. I'd rather be a pussy-whipped bitch, eat pussy and have pussy lips glued to my face with a clit ring in my nose than quit bringin my flows.
Quit givin me my ammo; can't you see why I'm so mean? If y'all leave me alone this wouldn't be my M.O. I wouldn't have to go eenee-meene-mini-moe. Catch a --- by his toe, man I don't know no more. Am I the only fuckin one who's normal any more?"

Jo, så måste det vara.

Lika som bär?

-Titta mamma! Han som går där, han är lite lik pappa! säger 5-åringen på väg hem från dagis. Och så pekar han på en liten kille, max 12 år, som är liten och tunn och inte ett jäkla dugg lik H.
-Nä, det är han väl inte alls? säger jag.
-Jo, lite på mössan, menar 5-åringen.
-Men vaddå, pappa har ju ingen mössa?
-Nej, men tänk om...

Turpenna?

Barnen sitter och ritar vid köksbordet. "Mamma, det här är min turpenna! Visst är det här en turpenna, mamma?" ropar 5-åringen och viftar så mycket med pennan att han råkar peta sig själv i ögat med den.

Tydligen var det ingen turpenna.

Kunskapsorganisation

Classification schedules comprise the following elements:

• the division of classes by a single characteristic at a time
• main classes
• facets, generated by a facet analysis (as described i Chapter 6)
• undar vad vi ska äta i dag?
• falukorv kanske?
• nämen, vad fan gör jag?
• subfacets (arrays), formed by the subdivision of the facets by a single characteristic a a time
• notation, a numeric, alphabetical or alphanumeric code to fix the position of each topic within the schedules
• fast, falukorv är ju skittråkigt
• men det går ju snabbt åtminstone
• skärp dig nu!
• alphabetical index, for accessing the schedules
• köttbullar, då? Det gillar ju alla...

Några saker som jag skulle vilja säga till mina barn (och några saker jag har sagt)

Jag älskar er gränslöst, men...

...om man ska färga håret svart, och alla ens kompisar också gör det, samtidigt, och man har jättejättelångt hår, och kompisarna också har det - då får man faktiskt städa duschen själv, för det är jätteäckligt med en dusch som är helt igenproppad av en massa långt hår och allt vatten som inte rinner ur är helt brunsvart av allt färgningsmedel. (till 15-åringen)

...ta en paus, snälla. Man kan inte prata precis hela tiden. (till 5-åringen)

...vad säger du? Jag förstår inte riktigt. (till 2-åringen)

...gör det själv, jag vägrar. (till dem alla tre)

...om man ringer hem, jättefull, klockan två på natten och vill att pappa ska komma och hämta en - då har man inte riktigt rätt att ställa mycket exakta krav på hur den hämtningen ska gå till. (till 15-åringen)

...om man ska hålla på och sparkas så där om nätterna, tycker jag att man ska sova i sin egen säng. (till 2-åringen. Och ibland till 5-åringen också, men inte lika ofta)

...om man måste kräkas upp en gräshoppa, så tycker jag att man gör det utomhus och inte på golvet i badrummet. Jag trampade faktiskt på den. (okej, det var till katten, men ändå)

...om man blir sen till middagen så ringer man och säger det. Före maten, inte tre timmar efter. (till 15-åringen. Maken får gärna lyssna också)

...du måste sluta prata en stund. Snart finns det ju ingen luft kvar härinne. (till 5-åringen)

...om jag inte svarar dig så beror det på att jag slutade lyssna för länge, länge sedan. (till alla, inklusive make och katt. Fast mest till 5-åringen)

Sudoku

Ettan kan sitta där, och där, och där. Tvåan också...
Men femman då? Den kan ju sitta där.
*fem*
Men, där fanns det ju en femma. Precis bredvid.
Äsch, jag låter min sitta kvar. Då kan de ha sällskap av varandra.

Första försöket

Hur lång tid tog det egentligen? Inte mer än ett par minuter, och det var inte ens svårt. Hur i hela friden kan det komma sig att jag har väntat så länge då?



Somliga av oss är vuxna, andra är barn. Bara en är katt. En jobbar, en läser på högskolan. Två äter chips just nu, två sitter vid datorn. En sover, en är inte hemma. Två går på dagis, en börjar snart på gymnasiet. Tre är killar (fast katten är inte så mycket kille längre), tre är tjejer. Alla bor i Aspudden.