Jag orkar inte just nu

Jag har så otroligt mycket att berätta – om helikopterturen i New York, om bröllopet i Las Vegas, om allt som jag har gjort de senaste dagarna. Men jag orkar inte.

Jag klev på ett plan i Las Vegas 07.10 igår morse och landade 25 timmar senare i Stockholm. Under den tiden har någon stulit nio timmar av mig. Nio timmar är bara borta. Det är inte så att jag vill ha dem tillbaka, men jag gillar inte tanken på att de bara försvann.

Jag visar två bilder istället.

Äkta vara:
Inte lika äkta vara:

Hemma igen

Jag är nyss hemkommen från Las Vegas.
Där var det varmt.
Ungefär 110 grader.
Celsius.

Det blir bara värre och värre

Som om det inte vore nog med en helikopterolycka i New York precis innan vi ska dit och åka just helikopter (fredagen den 13:e). Nu skjuts det tydligen hejvilt på hotellet i Las Vegas också.

Kan stanna-hemma-för-helvete-annars-dör-ni-tecknen bli tydligare? Eller är det tvärtom tecken på att vår resa kommer att gå helt problemfritt? Det lär ju inte krascha fler helikoptrar i Hudsonfloden i veckan, och säkerheten på NYNY i Las Vegas lär väl ha skärpts ordentligt sedan i fredags.

Allt kommer att gå fint, fint, fint...

Fan, fan, fan

Fråga: Vad behöver man inte fem dagar innan den planerade helikopterturen över Manhattan?

Svar: En helikopterkrasch i Hudsonfloden.

Egen och andras skit

Alldeles nyss var jag på ICA och handlade.
Blöjor, kattsand och toapapper.

Vilket jävla skitgöra.

Bröllopsförberedelser

-

När H såg vilken snygg ring jag valde, bestämde han sig för att byta ut sin också.

-

Det blev dyrt.

-

-

Tonsillit 2

– Det är bra om du tar de här tabletterna samtidigt med mat, säger damen på Apoteket åt mig.

Jag lyssnar inte så noga, jag har ätit dem förut. Minst två halsflussar om året de senaste tjugo åren har lärt mig en del om hur man tar antibiotika. Det har lärt mig att jag spyr av Abboticin, att Klacid är jävligt dyrt och att Ery-Max tydligen är farligt för foster nuförtiden – något det inte ansågs vara när Lilla K fortfarande var ett foster. Nåja, det blev ju folk av henne ändå. Men så säger plötsligt Apotekstanten en grej som gör mig lite fundersam:

– Om du har svårt att svälja tabletterna hela så kan du öppna dem och blanda ut kornen i lite vatten istället. Lättare att svälja då.

Och då undrar jag, när hon vet att jag har så ont i halsen att jag inte ens kan få i mig en tablett (ja, jag har verkligen ont i halsen), varför tror hon att jag kan äta mat då? Tror hon att tabletter är större och krångligare än en smörgås? Att en gelkapsel skulle ha svårare att slinka ner än en köttbulle? Äta mat? Är hon inte klok, människan, ser hon inte hur sjuk jag är?

…och som ni säkert redan har förstått så smittades jag alltså av 15-åringens halsfluss. Antingen var det så det gick till eller så smittades jag av min egen flussrädsla. För jag tror att det kan funka så. Kanske.

Så många frågor

Vad är det som flyter i min kaffekopp? Är det en tvestjärt? Vad fan gör den där, och hur kom den dit? Och varför är den halv? VARFÖR I HELVETE ÄR DEN HALV?

Måste jag kräkas nu?

Tonsillit

Verbal Kint: Keaton always said, "I don't believe in God, but I'm afraid of him." Well, I believe in God -- and the only thing that scares me is Keyser Soze. (The Usual Suspects, 1995)

Jag tror varken på Gud eller Keyser Soze – det enda som skrämmer mig är halsfluss.

15-åriga S har ont i halsen, stackarn. Tack och lov har hon inte den vidriga streptokockflussvarianten den här gången, men jag är ändå lite rädd för henne. Hon får inte röra mina saker och jag ser till att hålla mig på behörigt avstånd hela tiden.

Min senaste halsfluss var ofin nog att bryta ut dagen innan julafton och jag fick tillbringa hela julhelgen med att gråta (försiktigt så att det inte gjorde för ont) och titta på julmaten. Att äta var inte att tänka på, inte heller att dricka något annat än vattnet som behövdes för att skölja ner värktabletter och antibiotika (och då grät jag också). Jag tvingades fasta den 23, 24 och 25 december. En riktig skitjul med andra ord. Men jag gick ner ett par kilo i alla fall, hur många gör det under julhelgen?

En länk till världens äckligaste halsflussida. Bilderna syns inte på sidan längre, men de är fortfarande klickbara. Sjukt äckliga (och för mig oerhört fascinerande på ett jävligt skruvat vis). Klicka på egen risk: http://phil.hiett.googlepages.com/

Skillnaden mellan trick och magi

– Mamma, om jag klättrar upp och hänger mig upp och ner med benen i den där lyktstolpen… då… då… då skulle det vara ett trick, mamma. Eller hur?
– Mmmm.
– Men mamma, om jag gjorde så att Klara flög upp och hängde i lyktstolpen – då mamma, då skulle det vara magi. Eller hur, mamma?

Den här konversationen har vi nästan varje dag på väg till dagis. På samma ställe varje gång. Jag bara nickar till slut (som jag alltid gör när jag försöker stänga ute alla hans ord). Jag säger aldrig att det skulle vara rätt mycket magi om han, som inte ens vågar leka i klätterställningen i parken, plötsligt skulle våga hänga upp och ner i en lyktstolpe. Jag säger aldrig heller att jag bara vill att han ska vara tyst en stund. En minut eller två bara.

Lördagskrysset

Mitt lördagskryss har blivit blött och varje gång jag försöker skriva något går tidningen sönder. Dessutom råkade jag riva av ena hörnet när jag försökte snygga till det lite.

Stad i Zambia, fem bokstäver? Någon som vet?

Ett ljuvt konsertminne

Häromdagen berättade en dagismamma som jag träffade i parken att hon skulle gå och se Barbara Streisand i Globen i sommar. Hon hade tömt sitt sparkonto och köpt en svindyr biljett och var nu hur nöjd som helst. Barbara var värd de pengarna, tyckte hon.

Jag kan förstå henne, även om det inte är just Barbara som skulle kunna få mig att plocka ut alla mina sparpengar (som för övrigt bara är 173 kronor). Just nu vet jag inte vem eller vilka jag skulle betala 6000 kronor för att se. För några år sedan var det Alanis Morissette, och några år innan det var det väl Genesis kanske. Fast jag har sett både Alanis och Genesis och behövde tack och lov inte punga ut mer än 300 för biljetterna och någon tusing för tågresorna till Göteborg.

Den billigaste konserten jag har varit på måste i alla fall ha varit Metallica på Göta Lejon (1984). Kompisen Cia hade fått gratisbiljetter från skivaffären hon praoade i eftersom ingen annan ville ha dem. Cia och jag gillade inte heller Metallica på den tiden – men vad fan, det var ju gratis. Och hårdrock var ju ändå alltid hårdrock, även om den var dålig.

Jag fick i alla fall valuta för mina pengar (Roslagsbanan var ju inte gratis) eftersom Matte Arkhem var där (jag sa av någon anledning aldrig bara Matte, det var alltid både för- och efternamn – Matte Arkhem. Mattearkhem). Jag såg honom precis innan konserten började där han stod några rader bakom oss och headbangade stenhårt till någon Anthraxlåt och han var precis sådär snygg som jag mindes honom. Han såg ut precis som Nikki Sixx fast utan den fjantiga hårdrocksfrillan (och jag har alltid undrat om det var likheten med Nikki Sixx som gjorde Matte Arkhem snygg eller om det var tvärtom – att Nikki Sixx bara var snygg för att han liknade Matte). Jag träffade honom bara några få gånger, i olika hårdrockssammanhang, men han upptog i princip alla mina tankar under större delen av det året. Han hade samma födelsedag som jag och jag trodde nog att det gjorde oss till själsfränder på något vis. Jag tror inte att han tänkte så.

Konserten blev hur som helst ett ljuvligt minne tack vare honom – Metallica sög, men att ha fått en glimt av Matte Arkhem var alldeles, alldeles underbart.


Och om jag skulle betala 6000 kronor för något så skulle det kanske vara det här:

Päron, bajs och sandiga falukorvar

Livet blir lätt lite märkligt när man har barn. Man tvingas säga konstiga saker ("nä hörru, inga päron på snoppen!"), man blir glad för trivialiteter (till exempel kan man bli så glad över att den förstoppade lilla bebisen äntligen har bajsat, att man sjunger en liten bajskorvssång för sig själv vid skötbordet. Utan att vara ett dugg pinsam, tycker man själv i alla fall.) och man gör en hel del annat besynnerligt. Idag tog jag emot en sandig falukorvsbit från min gråtande dotter, sköljde av den under kranen och gav den sedan tillbaka till henne. Så blev hon glad igen.

Själv kände jag mig bara tragisk på något vis. Och lite flottig.

Katten Charlie...

...eller en gräddbakelse?

Grattis till oss!

Ett stort grattis till lilla sockersöta Samuel Påhlsson som blev Stanley Cup-mästare i natt! Fast jag måste sluta kalla honom liten och söt känner jag, killen är snart 30 och inte alls särskilt liten. Söt passar inte riktigt heller.

(och grattis till mig – jag fick godkänt på min usla tenta. Och ingen örfil…)

Bilden har jag snott från Aftonbladet

Blöjfri, dag 1

Nerpinkade trosor – en
Nerpinkade kalsonger (eftersom hon bara hade ett par trosor och sedan blev tvungen att låna kalsingar av E) – fyra
Nerpinkad soffa – en
Nerpinkat nattlinne – ett

Kissningar i pottan – noll
Kissningar på gräsmattan (naken och förvånad) – en

Hon hittade en penna

Dagisbekymmer

Hela vägen till dagis i morse så pratade jag och E om vilka på dagis man behöver lyssna på. Vi kom fram till att det var fröknarna. Och bara fröknarna. Absolut inte Retstickan M som ständigt försöker lura i E de mest fantastiska saker. Saker som E går på varenda gång.

-Mamma, M säger att jag måste ha galonisar på mig, men ingen annan har ju det! (snyft, gråt)
-Mamma, M säger att man inte får ha springskor idag. (snyft, gråt)
-Mamma, M säger att...vadsomhelst (snyft, gråt, snörvel)

Man lyssnar på fröknarna - inte Retstickan M.
Fröknarna - absolut inte Retstickan M.
Vi upprepade det flera gånger, och för en gångs skull verkade det gå in. Han skulle inte lyssna på M idag, för M bara retas hela tiden.

När vi kom fram till dagis skulle de gå på utflykt till Arkenparken. En fröken stod och delade ut reflexvästar till alla barn och alla var förväntansfulla. Det är alltid kul att gå iväg till en annan park någon gång ibland. Jag gick och lämnade Lilla K på hennes avdelning och kom sedan tillbaka för att hjälpa E med reflexvästen som var lite krånglig att få på sig. Han var jätteledsen och när jag frågade varför fick jag det här hulkande och gråtsnoriga svaret:

-Mamma, M säger att man måste ha en kula i munnen när man går till Arkenparken, och jag har ju ingen kula!

I morgon ska jag och E prata mer om vilka på dagis man behöver lyssna på.

Städning

Idag har dagis stängt för planering och barnens kompisar N och E ska komma hit och leka. Alltså måste jag städa lite, artigheten kräver ju det. Tyvärr känns det som att artigheten kräver mer just den här gången eftersom jag alldeles nyligen var inne på Hemnet och tittade på annonsen på deras lägenhet (de ska flytta snart). Helt fläckfritt och inte en grej på fel plats, allt i perfekt ordning och underbart tomma ytor överallt. Det är alltså de bilderna jag ska försöka jämföra mig med när jag ska sätta upp mitt "städmål"?

Men sedan dyker en annan bild upp i huvudet på mig. Bilden av hur det såg ut här hemma efter att barnen hade lekt här förra gången. Plötsligt behöver jag inte städa riktigt lika noga.

5 saker jag aldrig kommer att säga (tror jag)

Det finns många saker jag aldrig kommer att att säga, men jag tror att det här är topp 5:

5. Ja, jag dansar gärna med dig

4. Kan vi inte kolla på Idol istället?

3. I vårt avlånga land

2. Klart du får pierca dig, gumman!

1. Kan vi inte sitta ute och äta idag? Det är ju så himla mysigt

Post-tentastress

Nu är tentan skriven och ivägskickad. Tyvärr blev den så dålig att jag gissar att den kommer tillbaka om tre veckor med ett stort U och ett attachment i form av en rungande örfil.

Jag har verkligen inte orkat bry mig alls om det här momentet. Organisationen och dess informationsresursers användning och utveckling - det var lika vanvettigt tråkigt som det låter. Inte ett uns av intresse har jag lyckats uppbåda, istället har jag stekt köttbullar till förbannelse och spelat en hel del Age of Empires. Och så har jag sett vartenda avsnitt av SF-serien Firefly på DVD. Den var bra.

Tentastress?

Jag har en hemtenta som ska vara färdig och inskickad om några dagar. Det är ingen panik riktigt ännu, men jag borde verkligen sätta igång för att hinna med att göra den bra.

Så därför köpte jag 2 kilo köttfärs idag, och ställde mig och gjorde köttbullar. Jag rullade och stekte ungefär 250 000 köttbullar innan all den där köttfärsen äntligen tog slut, och ändå blev det bara ungefär 80 stycken när allt var klart. Märkligt.

Egentligen fattar jag inte varför jag gör mig allt det här besväret eftersom ungarna inte har vett att uppskatta äkta hemlagad mat. De har inte vett att uppskatta någon mat jag lagar. S äter ändå aldrig hemma, Lilla K äter bara potatis och E äter ingenting alls.

ESC

Före ESC: Sverige kommer någonstans femma/sexa tror jag, och Ukraina kommer nog inte alls så där högt som alla verkar tro. Den är alldeles för tramsig för det.

Efter ESC: Rätt låt vann. Den var skitbra. Och fan vad dåligt det gick för Sverige ikväll. Och gud vad sjuk jag är, jag måste ta en Voltaren till. Och en öl.


Serbien – Absolut bäst. Undrar om den hade varit lika bra om jag fattade vad hon sjöng? Antagligen. Det såg i alla fall ut att vara något viktigt.

Ukraina – Jaha

Ryssland – Jodå, inte dum alls.

Turkiet – Jag hade tippat den topp tre, jag fick nästan rätt. Bra.

Bulgarien – Sådär, va? Hade varit bättre utan hennes ylande.

Vitryssland – Bra. Trodde den skulle komma ännu högre, dock.

Grekland – Jovars.

Armenien – Inget egentligt fel på den, men nog var den väl lite tråkig ändå?

Ungern – Supertrist.

Moldavien – Helt okej.

Bosnien – Minns den inte. Kanske var den bra, kanske inte.

Georgien – Inte dum alls. En potentiell pinsamhet i min mp3.

Rumänien – Nä, bara dum och tramsig.

Makedonien – Trist.

Slovenien – Trist.

Lettland – Trams, men jag trodde faktiskt att den skulle få en topplacering just därför. Jag är glad att jag hade fel.

Finland – Förtjänade en mycket bättre placering än så här.

Sverige – Förtjänade väl också en betydligt bättre placering än så här? Jag hade ju tippat femma/sexa ungefär.

Tyskland – Inget för mig, men så dålig var den kanske inte.

Spanien – Trist

Litauen – Trist, trist, trist

Frankrike – Tramsig, gapig och jättedålig.

Storbritannien – Tydligen bidrar Storbritannien med så mycket pengar till ESC att de har en ständig plats i finalen. Men, om de lägger så mycket pengar på det här evenemanget, varför bryr de sig inte mer då? Eller är det som H tror, att de betalar så där mycket pengar för att någon har glömt att den utgiftsposten ligger på något autogiro någonstans och att pengarna bara tickar iväg utan att någon märker det? Varför skulle de annars skicka ett sånt skitbidrag?

Irland – Inte alls i min smak, men sist? Med ynka fem poäng? Jo, kanske.



Isländske Eirikur (av någon anledning ett jätteroligt namn) tycker att det är förskräckligt med all den här kompisröstningen. Har han alltid tyckt så tro, eller började han med det när länderna från de östra regionerna blev för många? Kompisröstning inom ESC har det ju sysslats med i alla tider, men nu när vi (i väst) är i underläge är det plötsligt inte roligt längre? Sverige fick 51 poäng igår och 42 av dem kom från de andra nordiska länderna. Men vi ogillar verkligen grannröstning, eller hur?



Vinnarna gjorde tydligen ett serbiskt nationalisttecken efter sergern igår, och folkpartiets Avni Dervishi blev upprörd.
”- Tänk att det finns 100 000 svenskar med bosniskt ursprung som de trampar på, säger Avni Dervishi, politisk sekreterare i folkpartiet.”
Dervishi har säkert all anledning att vara upprörd, jag kan på tok för lite om den konflikten för att veta något om det, men var det verkligen bara svenska bosnier som kränktes? Inte de andra?

Semifinal

Före matchen: Jamen, jag tycker faktiskt att det är kul att de har gått så här långt, för det är ju inte det starkaste laget vi har, och Kenny är ju lite skadad, och Kanada är ju faktiskt himla bra, och skulle vi förlora så skulle det kanske inte vara hela världen, och vi kan ju faktiskt överraska och vinna, och det skulle ju vara jättekul, men om vi förlorar så går ju faktiskt inte världen under. Eller? Jag tycker vi kan vara nöjda med semi, visst?

Efter matchen: Nämen, det hade ju gått så bra innan, hur kunde det så här illa? Jag är så olycklig. Så fruktansvärt olycklig. Och sjuk.

Apropå hockey-glidare

Jag gjorde en bloggsökning på "VM", och hittade detta:

Mitt inlägg om hockey-glidarna ser ju ut att vara ett direkt (och rätt så ilsket) svar på Mårres inlägg ovanför. Så var det ju naturligtvis inte tänkt, men håll med om att det blev ganska träffande ändå?

"Jag vill ha bajs på min palsternacka!"

Sa hon verkligen så? Jag frågar Lilla K vad hon egentligen vill ha, och hon svarar igen "Jag vill ha bajs på min palsternacka!". Med eftertyck den här gången, hon börjar bli irriterad.

Aha, hon vill ha vatten i sin vattenflaska. Det fattar väl vem som helst?

Stoppa hockey-glidarna!

Jag blir så otroligt irriterad på allt "nu börjar VM på riktigt"-snack. Jag avskyr det. Människor som skippar det (ganska trista) grundspelet borde inte heller få njuta av slutspelet. Hålla på så där och bara plocka godbitarna ur VM utan att ha förtjänat det, vad är det för jävla sätt? Jag vill ha någon slags kontroll:

”Led du dig igenom den dödstråkiga matchen mot Danmark? Inte? Då får du inte se kvartsfinalen heller. Och en eventuell final är helt utesluten. Tyvärr, sådana är reglerna.”

Det är inte alltid kul med hockey, ibland är det jobbigt och tråkig som fan. Lite som livet i övrigt. Men det får man faktiskt stå ut med.

Vad fort tiden går

Idag är det 16 år sedan min mamma dog. Jag kan väl inte påstå att det känns som det var igår, men det är banne mig inte långt ifrån.

Mat vs. mat

Lunchen dagen efter ett lyckat restaurangbesök är alltid en lika tragisk historia. Minnena från gårdagens middag är ju fortfarande så starka att allt annat bleknar i jämförelse.

Min lunch idag bestod av spaghetti och korv. Inte alls fel en vanlig söndag, men idag hjälpte det inte ens att hotta upp den med pesto och riven prästost (i brist på parmesan). Det blev ändå inte gott eftersom jag åt så otroligt bra igår.

Vi var på Locanda Klara Norra – jag, H, brorsan och hans fru, och det var ljuvligt. Det här åt vi:

Chèvre Chaud med machésallad, valnötter, honung och sidfläsk – Otroligt gott! Makalöst.
Anklever & Oxbringa med fikonsalsa och shiitakesvamp – Gott, men jag är inte så bra på att äta inälvsmat. Fikonsalsan och svampen var dock underbara.
Serranostekt Kalvbräss med vitt bönskum och lök- och chillikompott – Verkligen inget fel på smaken, men jag var tvungen att hela tiden försöka tänka bort att det var kalvbräss jag åt (det var ju det där med inälvsmat igen). Det gick sådär.
Gambas ala Plancha med chorizo, piemento och vitlök- och potatischips – Jättegott. H fick alla mina räkor och jag fick all hans chorizo. Ett bra byte för oss båda.
Löksoppa med gryèreost, timjan och krutonger – Fantastiskt gott, jag älskar löksoppa.
Carpaccio med robiolaost, rucola och balsamico – Carpaccio är alltid vansinnigt gott, men den här var något alldeles extra. Robiolaosten gjorde verkligen susen.
Gnocci med spädgris, pesto och kastanjer – Toppen
Tortellini med salsicciakorv, salvia och parmesan – Ljuvligt

Till efterrätt blev det Salt choklad (supergott, tyckte jag och svägerskan – brorsan och H var mer skeptiska), Citronsorbet (gott), Hallonkaka (gott) och Violmarshmallow (supergott, tyckte alla utom svägerskan)

Så hur skulle jag kunna uppskatta en vanlig unken spaghettiåkorv idag, när jag hela tiden jämför den med allt det där? Det går ju bara inte.

Sweet revenge

Phenomenal woman planerar att bli dement vid 45 som en hämnd på sina snoriga barn. Jag har liknande planer, men jag ämnar ta det ett par steg längre. När mina barn flyttar hemifrån planerar jag att:

• Åka hem till E flera gånger i veckan, prata oavbrutet och tvinga honom att svara för att kolla att han lyssnar. Sedan ska jag be honom att laga mat åt mig och när den serveras ska jag klaga på den.
• Åka hem till Lilla K och skrika, slåss, skita ner mig och spilla kaffe i hennes soffa.
• Åka hem till S tillsammans med alla mina kompisar, dricka upp all hennes mjölk och äta upp allt hennes rostbröd och sedan strunta i att plocka undan efter mig.
• Sova hos dem ofta, vakna 05.45 och be dem komma upp och hålla mig sällskap.
• Komma hem till dem varje gång de hamnar i en romantisk situation med pojk- eller flickvännen och klaga över att jag har drömt en mardröm och därför måste sova mellan dem.
  

Jag är tydligen smart - del 2

-Mamma? Om pappa är äldre än dej, varför är han inte smartare än dej då?

Lilla K

Lilla K och jag sitter och myser i soffan. Hon har krupit upp i mitt knä och jag sitter och kramar henne hårt. Hon kramar tillbaka. Hon är tung och trött och doftar ljuvligt – en underbar blandning av jordgubbsschampo, svett och sandlåda. Hon sjunker djupare ner i mitt knä, hon är så trött att hon nästan somnar, och vi sitter så där – nära, nära. Hon vänder sig mot mig och viskar tre små ord: Ha dälling, mamma.

Och plötsligt är allt slut. Om hon inte får sin välling med en gång så kommer min ljuvliga Lilla K förvandlas till ett illtjutande monster. Snor, tårar, nappar och knytnävar kommer att flyga genom rummet på jakt efter ett offer, och det finns inget jag kan göra åt det. Förutom välling. Jag reser mig trött och går ut i köket.

Saker som är bra att ha på sommaren

Radar - bra att ha när man plötsligt övermannas av en flock getingar i köket.

Myggmedel - ett måste för våra allergiska barn.

En katt - bra på att fånga möss, råttor, nattfjärilar och harkrankar.

Min storasyster - bra på att passa katten när vi åker på semester.

Mina parkhuliganer

E och Lilla K satt och lekte tillsammans i sandlådan i parken idag. De hade varsin hink, varsin spade och varsin liten plastmugg. Bredvid dem låg en tredje plastmugg som ingen av dem använde. En liten tjej (kanske 2 år) hittade muggen och började leka med den, men det skulle hon tydligen inte ha gjort. Lilla K blev rosenrasande och började skrika åt den stackars lilla tjejen, och E, som den goda storebror han är, skrek också lite. Tjejen stirrade lite på dem och sedan slängde hon ner muggen i sandlådan – jättehårt så att sanden skvätte. Sedan tog hon upp Es plastmugg och slängde den också jättehårt.

Jag ville ställa mig upp och applådera den där modiga tjejen, men jag lät bli. Det hade varit omammigt på något vis.

Tuff hockey?

Är all hockey tuff? Jag kollar...

Linje 19 (Sedin, Sedin, Weinhandl) - spelade som gudar i MoDo under ett par år, men namnet är ju inte så tufft.

Knattekedjan (Lehtinen, Koivu, Peltonen) - skön finsk landslagskedja med extremt otufft namn.

KLM (Krutov, Larionov, Makarov) - rysk superkedja som var oslagbara under i princip hela 80-talet. Namnet är kort, kärnfullt och inte särskilt svårt att förstå. Men tufft? Ja, lite kanske.

The Legion of Doom (Renberg, LeClair, Lindros) - Jamenvisst, det blir inte tuffare än så här. Domedagskedjan. Så härligt kompromisslöst och stenhårt! Så underbart NHL-igt att jag nästan dör.

Edit:
Jag kom på Frölundas Dragkedja (Lundqvist, Kahnberg, Tolsa) också, men eftersom det inte är ett dugg tufft namn så glömde jag snabbt bort den igen.

1987-2007

Om någon för 20 år sedan hade sagt åt mig att jag skulle stå, en lördagmorgon, och rengöra ett termoslock med tops, samtidigt som två barn står vid källartrappan och skriker "Pappa, kom nu! Klockan är tio - vi vill ha lördagsgodis!" (fast Lilla K, som inte kan klockan, skriker att klockan är nio) så hade jag aldrig trott på det. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle ha tre barn - herregud, jag hade nog knappt kunnat föreställa mig att jag skulle ha en termos ens.

Hade samma någon sagt att jag skulle ha de där tre barnen tillsammans med H så hade jag inte trott på det heller. Jag hade blivit glad - men jag hade inte trott på det.

När jag var sjutton år ville jag bo i en tjusig våning på Östermalm tillsammans med ett par Birmakatter - och kanske, men bara kanske, en man också. Inga barn. Jag skulle skriva böcker och vara rik som ett troll. Istället blev det villa i förorten tillsammans med man, tre barn och bara en Birmakatt. Jag pluggar till bibliotekarie istället för att skriva böcker, och jag tjänar inga pengar. Det är bra det också.

Shopping

Jag har shoppat idag - det var länge sedan.

• En maskeraddräkt till E (han bad om en Spiderman, men fick en lurvig rävdräkt - jag vet inte vad han kommer att tycka om det)
• En jacka och tre tröjor till E
• Tre tröjor, två par strumpbyxor och en klänning till Lilla K
• Presenter till maskeraden som E ska gå på imorgon
• Såpbubblor med tuffa tillbehör till både E och Lilla K
• Åtta öl till mig och H
• Två hamburgare - lunch till mig och den sjuka tonårsdottern

Nu är jag 3000 kronor fattigare, men rätt så nöjd med min dag...

Snygga kattbilder

Det är inte jag som har tagit den här fantastiska bilden av min Charlie, det är någon av vännerna C eller K. Lite synd - jag hade gärna tagit åt mig äran för den.

Fler fina kattbilder hittar man hos Katterna på Bygatan, C och Ks katter

Trötthet

Jag borde egentligen sitta och göra färdigt hemtentan som ska lämnas in imorgon, men jag orkar inte. E sitter bredvid mig vid köksbordet och gråter över ett missat Bolibompa (han ville spela dataspel klockan sex istället, men nu ångrar han sig). Lilla K sitter också här - hon bläddrar, mycket oförsiktigt, i min Looking for Information: A survey of research on information seeking, needs, and behavior. Jag borde försöka rädda den, den kostade 600 kronor och jag kommer att behöva den senare också, men jag orkar inte det heller. Jag är för trött, det får gå som det går med den.

Och nu har E slutat gråta över sitt missade Bolibompa, nu gråter han över det försvunna rosa armbandet som han fick i Turkiet i somras och som han inte har brytt sig om sedan augusti förra året istället. Är han också trött, månne?

SM-GULD

SM-guld SM-guld SM-guld
SM-guld SM-guld SM-guuuuld
SM-guld SM-guld SM-guld
SM-guuuuld SM-guld

Skriver man det tillräckligt många gånger så ser det lite märkligt ut, men det kan det vara värt. Jag tror jag skriver det lite till.

SM-guld SM-guld SM-guld
SM-guld SM-guld SM-guuuuld
SM-guld SM-guld SM-guld
SM-guuuuld SM-guld

Min nygamla pessimism gjorde susen, och MoDo tog guldet igår. Jag är så lycklig!

Efter sjunde semifinalen mot HV71 fastnade tv-kameran ett ögonblick på en otroligt besviken tjej i publiken. Hon satt där i sin HV-tröja och såg så obeskrivligt ledsen ut. För en kort sekund så tänkte jag "skärp dig tjejen, det är ju bara hockey" men så insåg jag att hon var jag. Hon var jag alla de där åren som jag satt där efter slutsignalen och var så där tom och besviken. Så vem är jag att säga att hon ska skärpa sig? Det är ju inte bara hockey, det är så otroligt mycket mer än så. Det är ju HOCKEY för fan!

Guess who's back?

Jag känner att jag måste lägga ner den här nya, positiva inställningen till finalen. Jag mår helt enkelt inte bra av den, den är liksom inte jag på något vis. Jag har fått svårt att prata om hockey (det finns ju inget att säga längre), jag har drabbats av skrivkramp och jag har fått tillbaka det där onda i axeln som jag brukar ha när jag är stressad eller olycklig. Det känns inte rätt att sitta i soffan och säga saker som ”Åh, det var nära” när jag helst av allt vill stå med näsan ett par centimeter från tv-rutan och skrika ”Men skjut då, era jävla klåpare!”

Jag kan riktigt känna hur allt det här positiva krymper mig.

MoDo vann faktiskt - mycket orättvist - i sudden igår och nu kan det bara gå utför. Jag har varit bombsäker på att den som vann femte matchen också skulle ta hem guldet, men nu när det var MoDo som gjorde det så har jag självklart börjat tveka. Inte fan kan de väl klara det här? Självklart inte – LHC kommer att rycka upp sig hemma i Cloetta och sedan kommer de till Ö-vik och nyper guldet mitt framför näsan på MoDo. Jag kan inte se att det kan gå på något annat sätt.

Jag är tillbaka – pessimistisk som fan och bättre än någonsin!

Adaktusson vs. Josefsson

I Expressen idag står det om "bråket" mellan Lars Adaktusson och Janne Josefsson och så kan man rösta på vem av dem man har störst förtroende för.

För mig handlar det inte så mycket om vem jag jag har störst förtroende för, det är mer en fråga om vem jag kan stå ut med (trots att han kan framstå som lite tråkig) och vem jag avskyr så mycket att jag skulle vilja slå honom på käften.

Påsk i parken

Jag var med ungarna i parken efter dagis i torsdags. Vi var helt ensamma där och jag trodde till en början att det berodde på att det var skärtorsdag och alla hade försvunnit från stan för att fira påsk. När barnen hade tömt ut alla sina hinkar och spadar i sandlådan och jag hade parkerat mig på bänken bredvid insåg jag att den tomma parken inte alls hade med påsken att göra utan med vädret – det var iskallt! Jag hade inte märkt något under promenaden dit, men nu frös jag ordentligt. Det blåste en arktisk storm som piskade upp torr sand från sandlådan in i mina ögon och jag trivdes mindre för varje sekund som gick. Jag försökte få med barnen hem men de vägrade. De frös inte alls, sa de. Så där satt jag med två envisa barn i parken och tyckte synd om mig själv. Jag önskade att jag skulle slippa torr sand i ögonen. Och då började det regna.

I måndags försökte vi igen. H och jag packade en liten påse med fika och tog med barnen till parken för att träffa kompisen S och hennes pappa. Det var lite kallt när vi gick hemifrån, och det hade snöat ordentligt under natten, men det var inte värre än att det hade kunnat bli en trevlig dag i parken. När vi kom fram hamnade vi mitt i en rasande snöstorm. Vi höll ut i någon timme i alla fall, men sedan gick det inte längre. När vi kom hem slutade det snöa.

Farlig fascination

Lilla Ks fascination för vätskor har gått från ett hälsosamt (om än irriterande) intresse till fullfjädrat massmord. I förrgår smög hon in i sin storasysters rum och matade hennes fiskar. Med en hel burk fiskmat, förutom litegrann som hamnade på golvet. Alla fiskarna jublade, och sedan åt de tills de dog.

Vi har lovat storasystern att vi ska passa Lilla K bättre från och med nu.

Slarv

Jag har tappat bort mitt kaffe igen. Jag gör så alldeles för ofta – häller upp ett stort glas kaffe som jag sedan ställer någonstans och glömmer bort. Det kan stå precis var som helst, jag har ingen aning om var jag har gjort av det. Det enda jag vet med säkerhet är att Lilla K kommer att hitta det före mig.

Hon är inne i en period där det roligaste som finns är att flytta vätska från en behållare till en annan, och eftersom hon bara är två år så spiller hon ordentligt. Det finns alltid minst en pöl någonstans i huset, en pöl som hon är skyldig till. Det går ju an när det är vatten i badrummet (väldigt vanligt) – det är värre med drickayoghurt i sängen eller kaffe i fåtöljen (inte lika vanligt men desto mer irriterande). Välling i soffan är inte så kul det heller (otroligt irriterande eftersom vällingen liksom gömmer sig i vecken i soffan och bara kommer fram när man sätter sig i den, lika överraskande varje gång).

"Ska ni ha bilen eller?"

Jag läste i DN att Magnus Wernblom har sagt upp sig från sitt jobb som bilförsäljare för att flytta tillbaka till Ö-vik och MoDo igen. Då måste jag ställa mig två frågor:

Fråga ett: Hur sjutton orkar man jobba och spela elitseriehockey samtidigt? Visserligen är karln stark som en oxe, men han är ju inte tjugo längre.

Också fråga ett (eftersom jag bara gav mig själv två frågor): Hur orkar arbetsgivaren med att ha en anställd som spelar elitseriehockey? Han kan ju inte hinna jobba så värst mycket.

Fråga två: Hur ser Wernbloms bilförsäljarteknik ut? Har han samma teknik som han har i sitt andra jobb? Ställer han sig framför kunden, putar lite med rumpan så han står stadigt (kanske också lutar sig mot en käpp eller så, i brist på klubba), och förklarar, med ord eller kroppsspråk, att han inte kommer att flytta på sig – någonsin, oavsett hur mycket stryk han får – förrän han har sålt en bil? (och jag ler lite åt bilden av ett frustrerat bilköparpar som desperat försöker knuffa bort en envis och urstark bilsäljar-Wernblom)

Är det så, månntro? Det vore ju onekligen en vinnande strategi. Eller?

För övrigt gick det riktigt, riktigt dåligt i matchen igår. LHC körde verkligen över MoDo och vann med 5-1. Men, eftersom jag har bestämt mig för en ny och positiv syn på ishockey så är jag inte oroad. Näää, för pucken är ju rund och i hockey kan allt hända. Näää, de behöver bara åka mer skridskor. Näää, näää, näää

Eddie Izzard - Covered in bees

Världens roligaste man:

Articuno - New and Improved

Jag har bestämt mig för att se positivt på den här finalen. Jag ska inte längre komma med negativa "äh, det kommer ändå att gå åt helvete" bara för att bespara mig själv smärta - tvärtom ska jag tro helhjärtat på det här, och se ljust på framtiden. Fram med den sunkiga tröjan ur garderoben - MoDo kommer att slå Linköping och ta sitt första guld på 350 år (eller sedan 1979 åtminstone)! Det kommer att gå som en dans - en smutsig, svettig och blodig dans.

Jag är en annan människa idag - med ny och förbättrad formula!

Ett märkligt telefonsamtal

-Ja hallå, det är Christian.
-Hej Christian, det är Anna. Jo, eh, det är så här, att MoDo gick just mycket oväntat till final. Och en av matcherna spelas på fredag - så den där middagen vi skulle bjuda er på på fredag, skulle vi kunna ta den på torsdag istället? Eller efter söndagsmatchen, den borde vara slut någon gång runt åtta? Är det okej?

Det var okej. Middagen blir av på söndag istället.

Och MoDo är i final! Det kommer att göra ont, så fruktansvärt ont, när de förlorar den. För med min tur så är det ju precis det de kommer att göra. Men ikväll orkar jag inte tänka på det - ikväll ska jag bara vara glad!

Jag är så jävla pinsam

Det finns människor som inte har några som helst problem med att stå för sina pinsamheter. Människor som helt på allvar, och utan att skämmas det allra minsta, kan kläcka ur sig saker som: "Åh, Tomas Ledin! Han är ju bara skitbra!". Sådana människor beundrar jag verkligen.

Mina egna musikaliska pinsamheter (och nej, det är inte Tomas Ledin - han ligger faktiskt överst på min "mest överskattade i hela världen-lista", tillsammans med Bruce Springsteen, U2 och några till) gömmer jag djupt inne i min mp3-spelare, och talar sällan om dem. Djupt därinne, mellan ett par lite creddigare låtar - typ White Stripes eller Kent - så gömmer sig ett par riktiga praktpinsamheter. Låtar som är så pinsamma att jag sänker volymen när jag möter någon på gatan, så att ingen ska råka höra att jag är så jävla pinsam.

Jag har alltid haft svårt att erkänna min kärlek till viss musik. Det tog år innan jag vågade komma ut med att jag bara ääälskar Eminem - ibland har jag fortfarande lite problem med att erkänna det. Nirvana var ett annat problem. Inte förrän de blev så där riktigt hysteriskt stora och übercreddiga vågade jag komma ut ur min grunge-garderob. Jag är helt enkelt en musikfegis.

Det är mycket jag måste ändra med mitt liv - jag fyller 40 om några år och då kan jag inte hålla på som jag gör och skämmas för den jag är. Jag börjar med mina musikhemligheter och jag börjar nu. Här är pinsamheterna i min mp3:

*Eiffel 65s Blue (Da Ba Dee) - fjantig och pinsam, och den gör mig glad
*Prodigys Smack my bitch up - kanske inte jättepinsam, men jag har ändå svårt att erkänna att jag gillar den av någon anledning
*Celine Dions A new day has come - inte ett dugg pinsam egentligen, men eftersom jag har dissat H's stora kärlek till henne under så många år så blir den jättepinsam. Ännu mer pinsamt är det att erkänna att jag dessutom har den i två olika versioner - efter varandra
*E-types Free like a flying demon - borttagen just nu, men den brukar finnas där. Jättepinsam
*Basshunters Boten Anna - hysteriskt jävla sjukt superpinsam, och alldeles underbar

För övrigt tycker jag att det är makalöst roligt att det är Tomas Ledin som har skrivit Snabbköpskassörskan. Jag vet inte riktigt varför.